onsdag, november 11, 2020

Dagboksdikter i oktober

2/10
Jag kan leva med ensamheten,
men jag kan inte leva utan kärlek.
Det är en paradox, antar jag. Iallafall om man utgår från att kärlek måste komma från andra, utifrån.
Kan man leva ensam — med ensamheten — och klara sig på den kärlek man kan ge sig själv? Eller måste man lära sig att leva utan? Kan man klara sig utan kärlek? Jag antar det. Jag skulle vilja säga: Det är fullt möjligt. Om man inte har några val. Ändå är det så: Jag kan inte leva utan kärlek.

Men jag kan leva med ensamheten.
Ensamheten skrämmer mig inte för den försvinner inte; och den finns där alltid när jag behöver den.
Kärleken skrämmer mig, för den försvinner alltid; och jag vet inte var jag ska söka den, för att finna den igen — och det gör mig så sårbar att veta att jag behöver den.

4/10
Jag skriver igen, reflekterande rader, poesi, filosofi. Vänder blicken inåt, funderar och ser ut över vemodets vidsträckta hav.
Se, där vid horisonten: Morgonrodnaden randas. En sol, röd som skimrande rubin, är på väg att stiga upp på den azurblå himlen.

________________________

Inga kommentarer: