Fågelträdet

Idag betraktade jag andäktigt det stora trädet utanför fönstret. Jag såg på samma gång en björktrast, tre gulsparvar och två talgoxar. På marken skuttade en skata.
________________________

Anteckning (filosofisk tanke i förbifarten), 16/1

Kan jaget jaga sig själv?
________________________

Bloggförbannelsen

Varför skjuta upp till i morgon, det du kan skjuta ut idag?
________________________

Tankar om ensamheten

Ensamhet är ett ord med många betydelser. Det kan vara ett ord som skrämmer, och det är sant att ensamhet kan vara fruktansvärt. Ingen vill känna sig ensam. För mig är det ändå ett ord som i de flesta avseenden väcker positiva associationer. Jag antar att man väljer själv.
___Jag tror att ensamheten kan vara nödvändig ibland. Jag anser att det är en människas förbannade rättighet att få umgås med, ja vårda sin ensamhet. Det är en rättighet att få ha tillgång till ett privat rum. Endast genom att gå in i ett slutet rum med sig själv och ingen annan kan ett avgörande möte uppstå, en inre dialog, där det man sökt efter visar sig så som det verkligen är. För det är du som finns där. Där inne. Det är du. Du som är jag.
___Varje människa bär med sig sin ensamhet vart hon än går. Man kan nog säga att det är synd om den människa som inte har tillgång till sin ensamhet, den som aldrig kan vila i sig själv. Ensamheten har förmågan att berika, den har potential att låta människan växa. Ensamheten ger tröst, den läker.
___Det är så jag ser på den. Ensamheten, min vän.



För övrigt borde jag ta och möta mig själv igen, snart.
___Tala. Lyssna.
________________________

Tankar om läsning

Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.

Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.

I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.

Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).



Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________

Nostalgi: Reklam

________________________

Att värka en text

Jag skulle behöva skriva nu: en lång, lång och klarsynt text,
som redde ut alla mina känslor och tankar, som fick mig att omformulera allt som händer nu; att se allt i ett klarare ljus,
att förstå; att möta mig själv i mig själv – och försonas, renas,
bli hel igen ...
________________________

Att betrakta en vacker tavla en lördagseftermiddag, alltmedan novembersolen drar sig undan

Jag sitter i stillheten, i tystnaden; hör köksklockans taktfasta tickande medan jag dväljs i lugna rum. Timmarna drar sig långsamt fram, men jag har inte långtråkigt; jag har ett rikt inre liv.

Tavlan föreställer ett fjällandskap och tankarna leder långt norrut, till Lapporten. Men den här bilden föreställer förmodligen en annan plats.

Ett djup öppnar sig inåt. En bäck porlar fram. Skickligt pålagda färglager i allt ljusare nyanser, som mjölkvita hinnor av tilltagande tunnhet, täcker bergstopparna och låter dem försvinna in i avståndets dis. Tavlan liksom ramen går i beige, grått och brunt; där finns stänk av blått och ljusgrönt. Det vildvuxna gräset kring bäcken flammar modest; när man tittar nära: gyllene gult, slingrande apelsinskalsfärgade penseldrag med fläckar av rosarött och ljust lila. På avstånd blir bilden ännu mer levande, detaljerna tätnar till ett hisnande realistiskt landskap; man hör bäcken, man ser molnmassiven glida fram i fjärran. En fläckvis spotlightbelysning skapar högdagrar på marken och i vattnet.

Jag kontemplerar. Insuper lugnet och blir varse ljuset som sakta drar sig ut ur rummet genom fönstret i väst. Som av en skuggslöja draperas tavlan och jag sluter mina ögon.

Jag öppnar ett fönster och vädrar i rummet.
Släpper in frisk kylig höstluft.
Tillåter mig själv att ligga ner,
känner min kropp, känner min egen tyngd.
Jag förnimmer mitt hjärtas slag, hör mina lungors andetag.

En fjärran fjällbäck som porlar.
________________________

Ur den alternativa Bibeln

Som Jesus sade till lärljungarna i glashuset:
"Det vore synd att inte kasta den första stenen."
________________________

Den inlärda irritationen

För övrigt tycker jag nog att särskrivningsidiosynkraterna i sig själva är betydligt mer enerverande än det fenomen de ondgör sig över.
________________________

När hösten värmer

Anblicken av färgerna, det ännu gröna gräset. Kylan i skinnet, värmen inombords. Ljuva höstmelankoli.
________________________

Livets lärande

En sann pedagog är mån om att alltid ha ett pedagogiskt förhållningssätt till sin omvärld, och resonerar kanske så här:
__Ska man lära en människa något, måste man samtidigt själv vara öppen för möjligheten, att i sin tur kunna lära sig något av henne.
__Jag lär dig. Och du lär mig tillbaka.
__Det är jag oändligt tacksam för.
________________________

Ljuvliga söndag

Hjärtats sång av Hilding Linnqvist
________________________

Hur mycket man än försöker passar man aldrig riktigt in

Prokrustes hade för övrigt två sängar: en kort för de långa, en lång för de korta.
________________________

Insikt torsdagen den 17/9

Jag prokrastinerar mitt liv.
Heute keine Carpe diem.
________________________

Obekväm konst

Apropå Moderna Museets tillfälliga censur av Dick Bengtssons verk läser jag:

Det är inte första gången obekväm konst tas ner för att passa ett visst politiskt sammanhang. När Colin Powel stod inför FN:s generalförsamling 2003 och pläderade krig mot Irak fanns en tavla i lokalen som inte matchade hans budskap.
Pablo Picassos "Guernica", en påminnelse om nazisternas bombning av staden 1937, täcktes över av ett blått skynke.

________________________

Grekisk film i natten

Jag ser på grekisk film i natten ...



Swing it, magistern!

Ητυποκαρδια στο θρανιο (1963)
Itypokardia sto thranio
________________________

paus

________________________

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag läste ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i dag. Det är en gripande, obeveklig och smärtsamt uppriktig text i vilken Heberlein berättar om sin psykiska sjukdom, bipolär typ II, och om svårigheterna som finns främst i depressionerna: skammen, självmordstankarna, hopplösheten – känslan av att inte orka, att inte vilja leva. Det är en mycket mörk text, men framför allt präglas den av en intensiv längtan efter att reda ut och klara upp. Begreppen. Tankarna. Förtvivlan. Heberlein är obönhörlig, kalfatrar och nagelfar varje aspekt av sitt liv. Är det värt att leva? Finns det någonting att leva för? Allting kastas överbord – familjen, karriären, vetenskapen, tron.

Stundtals lyser Heberleins narcissistiska sida igenom, ett slags förtvivlad självupptagenhet. För vad hon än uppnår, hur mycket uppmärksamhet hon än får, hur framgångsrik hon än blir, så ser hon sig ändå som misslyckad och olycklig – misslycklig, som hon själv uttrycker det. Hon berättar självutlämnande om sin ångest; om sina otrohetsaffärer; om en hemsk våldtäkt som hon utsattes för som ung; om de ständigt återkommande självmordstankarna; och om hur ensam en människa kan vara som tvingas leva med dessa tankar. Hon intellektualiserar självmordet, ger sig i kast med de stora filosoferna, argumenterar skarpt, för att sedan förkasta allt – självmord handlar inte om moral, det är en tragedi för alla inblandade. Hon skriver om sin kärlek till sina barn, till sin man, och det som andra kanske aldrig kan förstå: att självmordstankarna faktiskt inte står i relation till den lycka familjelivet innebär eller snarare skulle ha kunnat innebära – hon har ju allt, men är ändå aldrig lycklig. Så vad hjälper det en olycklig människa att i andras ögon framstå som lyckad, som avundsvärd? Även lyckade människor tar livet av sig, lyckliga människor däremot gör det inte.

I slutet av boken citeras autentiska självmordsbrev skrivna av okända, delvis anonyma människor – idel sorgliga livsöden summerade på några få rader, en bottenlös förtvivlan speglad i några sista ord. I all tragik framträder plötsligt något annat som Heberlein hittills hållit tillbaka, rent av dolt, i sin täta, svarta men ändå intellektuellt distanserade text: det banala med självmordet, det impulsiva, det dumma, det onödiga och futtiga i att ta sitt liv. Sedan klarnar blicken igen och det oerhörda, det oändligt tragiska och ofattbara öppnar sig på nytt. Det är som om Heberlein ställer dessa numera döda människors tafatta sista meddelanden till omvärlden mot sin egen övertygelse om att det hon tänker göra kan rättfärdigas. Men är det verkligen en övertygelse? Kan självmord verkligen rättfärdigas? Heberlein svarar inte på frågan, hon tvivlar, rådfrågar filosoferna, rådbråkar sin själ, väger kärleken till barnen mot smärtan och ångesten. Hon har inga svar. För det är inte en fråga som någon kan svara på. Inte Foucault, inte Améry, inte Hill jr eller Camus – inte någon filosof i världen.

Frågan om människans frihet kommer oundvikligen upp under läsningen. Är döden något man kan välja? Har man verkligen något val – om man nu inte vill dö, men inte heller vill leva? Det rationella självmordet, Freitot, som nämns i texten, kan knappast existera annat än som en romantisering av döden. Människan vill inte dö. Alltså är varje självmord irrationellt till sin natur, något som kunde ha förhindrats.

Heberlein driver på ett närmast maniskt sätt texten framåt – outtröttligt fortsätter hon ända in till slutet. Hon skriver om ett känsligt ämne, laddat och antagligen både skrämmande och svårt att helt begripa för den som själv saknar erfarenhet av något liknande. Som läsare kan man säkert vilja hålla texten på avstånd, men det måste vara svårt att värja sig helt. Jag lämnas till sist med en känsla av att ha fått en inblick i något, en skarp glimt av en ofattbar, men ändå inte särskilt främmande, smärta. Det blir i slutändan till en känsla av att ha förstått något viktigt, utan tvekan något helt avgörande.
________________________

02.89

________________________