Tankarna vandrar

Det är inte alltid sant att man tänker som bäst när man promenerar.
Det är snarare som om tankarna går i takt med fotstegen.
Som om tankarna går och kroppen följer efter.
Som om den inte hinner med.

Då kan man sakta in.
Stanna upp.
Se sig omkring — och lyssna.

En stilla vind som blåser genom skogen.
En bofink som sjunger någonstans.
...

Så går man vidare,
(utan mål)
finner nya stigar,
(leder bort)
upptäcker nya höjder,
(orörda)
och en utsikt
 (som aldrig nånsin någon sett)

 *

När man befriat sig från tankarna är det bara tiden som går;
kroppen svävar och själen vilar
 ________________________

En yta

________________________

Fågelträdet

Idag betraktade jag andäktigt det stora trädet utanför fönstret. Jag såg på samma gång en björktrast, tre gulsparvar och två talgoxar. På marken skuttade en skata.
________________________

Skogstankar

Ibland – särskilt när jag promenerar i skogen och betraktar mångfalden av kottar, barr, pinnar, stenar – slås jag av tankar som den här:

"Minnet av en händelse är som miljontals partiklar (eller pusselbitar) som man efter bästa förmåga försöker foga samman till en någorlunda sammanhängande bild. Problemet är dock att bilden med alla dess partiklar, hur bra den än hänger ihop, skingras så fort vi slutar fixera den i vårt medvetande, och måste därför skapas på nytt varje gång vi försöker återkalla den – med resultatet att en och samma bild aldrig kan återuppstå, då byggstenarna är oräkneliga och kombinationerna nästintill oändliga. Vår mänskliga hjärna är kreativ och i de allra flesta fall alltför kreativ för att oförändrat låta minnet bestå. Dessutom tillkommer miljontals nya partiklar för varje gång vi försöker erinra oss något – nya minnen har adderats, dels ur nya upplevelser, dels ur nya rekonstruktioner av gamla minnen. Lägg därtill att den mänskliga 2000-talshjärnan, enligt de senaste forskarrönen, har väsentligt sämre förmåga att memorera saker i jämförelse med äldre cerebrala upplagor.

Vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting – särskilt inte det vi tror oss minnas."

Och jag traskar hemåt genom skogen, finner de rätta stigarna.
Jag minns alla mina promenader, men jag ser inte längre vad som hände eller hur, för alla träden.


________________________

Fågel på väg ut ur bilden

________________________

Sniglar

Jag går i skogen. Jag söker något som ska fånga min uppmärksamhet. Jag ser en stubbe, en sten, en omkullvält tall. De talar till mig men jag fortsätter. Jag klättrar upp för några klippor och får syn på ett märkligt träd, mörkt och övervuxet med mossa. Det har två avsågade grenar och är inkilat mellan klipporna. Det ser ut som en skulptur.

Jag ställer mig framför trädet och betraktar det. Men jag känner mig ändå inte helt bekväm där jag står. Jag tänker att jag ska betrakta trädet från en annan vinkel. Jag tar några steg ner åt sidan och när jag sätter ner foten får jag plötsligt syn på en snigel i mossan.

Snigeln kryper fram över ett löv. Långsamt. Jag stirrar på snigeln och får så syn på något en bit till höger: en till snigel. Efter ett tag har jag fått syn på ännu en snigel. Alla tre rör sig åt olika håll, men lika långsamt. Jag håller dem under uppsikt. Regnet faller mjukt. Jag vänder mig om och får genast syn på en fjärde snigel, en pytteliten, på en trädstam, ungefär i ögonhöjd.

Jag tänker att sniglarna vill påminna mig om att förändring tar tid, men att den sker om man har riktning, målmedvetenhet och tålamod. Naturen talar, jag tolkar. Jag blir stående. Regnet fortsätter falla. På avstånd hör jag fågelskrik.


________________________