Dikt

Ibland hände det att saken
blev som man tänkt sig

Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar, knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring

Werner Aspenström
________________________

Länge

Det var länge sedan jag skrev något.
Skrev något på riktigt.
Det var länge sedan jag formulerade mina tankar och känslor i klara ord. Länge sedan texten fick växa fram, tränga fram och lysa. Det är så mycket jag tänker på, så mycket som finns inom mig ...
Om jag kunde fånga känslan och förmedla den –
inte till andra, till mig själv
Tala till mig själv
och lyssna

Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i världen;
men det är inget sorgesamt i det, det är en visshet och någonstans en klarhet –

Visst önskade jag att det fanns någon som kunde lyssna, verkligen lyssna
och förstå!
Inte behöver det väl vara så svårt att förstå?

(Men jag lyssnar, jag finns här – tar hand om mig själv.)

Jag läser. Läser mig tillbaka och jag
ja, jag förstår. Ser det hela klarare, nyktrare – och känslan
ett slags lugn ...

Det lägger sig, jag känner det, det klingar av, tonar bort
som mjuka vågor upplöses

Jag räknar tid och kryssar dagar
läser av tabeller
Det är mitt sätt att överleva –

(När man ingenting kan veta om hur någonting ska bli)

Jag tror på den jag är, tror på strävan, att sträva aldrig stanna av
att lära känna mig själv
att veta
att
trots allt

Det är en styrka och förvissning
en stråle och kärna

En kringgående rörelse;
tassande fotsteg
och en omfamning

*

Jag vilar nu, jag drömmer
ja, du är här nu – det är du
och jag lyssnar till dig också

________________________

...

Det ligger i insinuationens väsen att vid varje ansats till bemötande
diffust dementera förekomsten av sig självt.
________________________

10 år

Måndagen den 17 augusti i år var det 10 år sedan jag startade min blogg Gryningsbåten och skrev mitt första inlägg. Då var det en onsdag, jag hade föresatt mig att skriva ett inlägg om dagen resten av månaden och tog mig an uppgiften med entusiasm. Snart tröttnade jag, men hade ändå för avsikt att skriva minst ett inlägg per månad. Ibland har det tystnat, men jag har förr eller senare återvänt, tagit upp projektet på nytt.

Jag betraktar Gryningsbåten främst som en personlig resa, en utveckling och en minnesdagbok. Bilder bildar tankar, texter, ord.
Jag läser ibland gamla inlägg och minns; jag blickar tillbaka.


Gryningsbåten glider vidare mot horisonten.
________________________

10 år

Idag fyller min blogg Gryningsbåten 10 år. Tänka sig.
________________________

Tankarna vandrar

Det är inte alltid sant att man tänker som bäst när man promenerar.
Det är snarare som om tankarna går i takt med fotstegen.
Som om tankarna går och kroppen följer efter.
Som om den inte hinner med.

Då kan man sakta in.
Stanna upp.
Se sig omkring — och lyssna.

En stilla vind som blåser genom skogen.
En bofink som sjunger någonstans.
...

Så går man vidare,
(utan mål)
finner nya stigar,
(leder bort)
upptäcker nya höjder,
(orörda)
och en utsikt
 (som aldrig nånsin någon sett)

 *

När man befriat sig från tankarna är det bara tiden som går;
kroppen svävar och själen vilar
 ________________________

En svunnen sommardikt (2013)

Skalldjuren

I.

Jordiga händer, famlar efter dig.
På avstånd hörs fåglar kretsa i luften. Du ser ingenting. Hoptrasslade härvor av tunna trådar.
Jag saknar röst, mina tankar svävar.

Skalldjuren släpar sig fram.
Skogens stumma närvaro. Täta moln av förtvivlan. Färgerna bleknar, allting blir osynligt.
Solnedgångar, kaskader av ljussken störtar likt brinnande fyrtorn mot horisonten.

Du kommer inte längre.
Rymden tätnar; tankarna komprimeras. Ingenting närvarande, tomheten ekar i din skalle. Att imitera röster, att förneka sig själv.
Flykt genom tomheten, släpande kroppar.

Vita prickar i en mosaik av kompakt mörker.
Du vrider dig i plågor. Brandgul rök sveper in landskapet. När jag säger ”tomhet” öppnar sig något.
Musik, stråk av vemod skär genom dig.

Timmarna läggs till varandra, samlas på hög.
Röda ljuspunkter, obehagligt nära. Sand som rinner genom svedda fingrar. Dunkla, diffusa gestalter i dansande rörelser.
De ofantliga vidderna breder ut sig; du sträcker ut handen, låter dig omfamnas.

Något som strålar.
Tunna skikt att smeka i natten. Tiden vrider sig runt alltings axel. Jag ägnar mina dagar åt att uppfinna röster som inte finns.
Naglarna rispar mot stenens yta; du tränger dig närmare.

Minnen som hopar sig; rymden tätnar.
Löven som virvlar, visslande ljud. Hör skallen ljuda, hör skalldjuren. Hägringar, ouppnåeliga mål att sträva efter.
Skalldjuren vrider sig i plågor.

Skalldjuren dansar i paradiset.
En avgrund som öppnar sig. Skalven i marken, förebådelsen. Trädets grenar, mönster av livsöden.
En förtärande eld.

Språket bryts upp, bryts sönder, faller isär.
Blödande, skrikande skalldjur. Stenar, utspridda på marken. Verkligheten vidgas.
Ekon av röster på avstånd.

Gul hud, svampiga klumpar; händer som sträcks ut.
Hör skallen ljuda, eka mot bergväggarna. Molnformationer på buktande himmel, sprucket glas. Luften vibrerar av röster.
Skalldjuren bävar.

Skymningen faller, skuggorna väser.
Vrålande skalldjur som faller.
Skalldjuren brinner i underjorden.
Sprickan som vidgar sig; en öppning i berget.



II.

Trädets grenar, mönster av livsöden.
Minnen som hopar sig; rymden tätnar. Jag ägnar mina dagar åt att uppfinna röster som inte finns. En förtärande eld.
Blödande, skrikande skalldjur.

Du vrider dig i plågor.
Verkligheten vidgas. Solnedgångar, kaskader av ljussken störtar likt brinnande fyrtorn mot horisonten. Tiden vrider sig runt alltings axel.
Hör skallen ljuda, eka mot bergväggarna.

Sprickan som vidgar sig; en öppning i berget.
Att imitera röster, att förneka sig själv. En avgrund som öppnar sig. Molnformationer på buktande himmel, sprucket glas.
Luften vibrerar av röster.

Skalven i marken, förebådelsen.
Timmarna läggs till varandra, samlas på hög. Rymden tätnar; tankarna komprimeras. Språket bryts upp, bryts sönder, faller isär.
Dunkla, diffusa gestalter i dansande rörelser.

Skalldjuren släpar sig fram.
Skogens stumma närvaro. Du kommer inte längre. Färgerna bleknar, allting blir osynligt.
De ofantliga vidderna breder ut sig; du sträcker ut handen, låter dig omfamnas.

Hägringar, ouppnåeliga mål att sträva efter.
Stenar, utspridda på marken. Vrålande skalldjur som faller. Jordiga händer, famlar efter dig.
Flykt genom tomheten, släpande kroppar.

Gul hud, svampiga klumpar; händer som sträcks ut.
Brandgul rök sveper in landskapet. Skymningen faller, skuggorna väser. Något som strålar.
Täta moln av förtvivlan.

Ekon av röster på avstånd.
Röda ljuspunkter, obehagligt nära. Skalldjuren vrider sig i plågor. Du ser ingenting.
Skalldjuren bävar.

Skalldjuren brinner i underjorden.
Tunna skikt att smeka i natten. Naglarna rispar mot stenens yta; du tränger dig närmare. Sand som rinner genom svedda fingrar. 
När jag säger ”tomhet” öppnar sig något.

Skalldjuren dansar i paradiset.
Hoptrasslade härvor av tunna trådar. Vita prickar i en mosaik av kompakt mörker. Jag saknar röst, mina tankar svävar.
Löven som virvlar, visslande ljud.

Musik, stråk av vemod skär genom dig.
På avstånd hörs fåglar kretsa i luften.
Ingenting närvarande, tomheten ekar i din skalle.
Hör skallen ljuda, hör skalldjuren.


*


Det är en annan tid nu, ett annat ljus, en ny sommar. 


________________________

Skogspromenad

 ________________________

Grönsångaren

 
________________________

Trygghet

________________________

Spegeln

Om att rita och bygga attraktiva byggnader i dessa sociala nät-tider:
Varför putsa på fasaden och optimera utomhusbelysningen,
när det är i insidans rum som den verkliga personen träder fram?
________________________

Tanke

"Om ödmjukhet och respekt vore människans sanna väsen,
och människorna i den bemärkelsen tilläts vara sig själva,
skulle världen bli till en sällsynt vacker plats att vistas på."
________________________

Lugn

________________________

Balkongfrid

När jag bodde i Årsta i Stockholm mellan 2000 och 2007 tyckte jag mycket om att vara på min balkong. Jag hade en fotogenlampa, lite mattor, byggde ett bord av en lastpall och satt där och myste om kvällarna. Jag skrev då en dikt som hette Balkongfrid.

Nu har jag äntligen inrett min nya balkong i Högsbo här i Göteborg, och jag kom att tänka på den där gamla dikten. Den fanns kvar på hårddisken.


Balkongfrid

Högt över marken
svävande
likt en ballong

Sitter jag tryggt
mediterande
på en platta av gjuten betong

Min balkong är inte bara något konkret
nej, det är något mycket mer än så

En tillflyktsort
ett tabernakel
under himlens helgade blå

En idé
en hägring
något outgrundligt

En abstraktion i hundra procent betong
En tanke
– absolut en tanke –
och en känsla av den renaste frid

Här inmundigas det livsnödvändiga:
ljus, vatten,
solsken, frisk luft,
frukost
samt kvällste
och kärlek

Dessutom läses här
en och annan god bok
samt spelas här
ett och annat gott schackparti

däremellan tänker jag

Och i övrigt råder friden

 

Högsbo 2014

Årsta, 2007

Dikten har väl åldrats något, liksom jag. Men känslan är densamma.
________________________

I skogen

Snö, svarta trädstammar, knirkande fotsteg
skuttande tassar, stillhet, skare
gröna skjul, kyla i luften, andetag
En välgörande promenad, en vilosam måndag
En mår bra av att röra på sig.
________________________

Den metafysiska innergården

Jag vandrar runt i snön, trampar upp en stig på en metafysisk innergård, en dold plats, ett rum utan tak, med utblick över evighetens tidslöshet och alltet

Stenstoderna där, skulpturerna, fjättrade löv, inbundna i mull

Jag sätter fyr på en tändsticka, tänder mig en cigarett, kramar ett snäckskal i min ficka och nynnar en sång

simselisim sam salum,
simsalasim sim sim
simsilasam so selten
simsim salasim sim bin
simselibin sim salum

Jag tittar upp mot gården, rummet utan yttertak, ut mot evighetens mjuka hålrum

simsilisim sim salum
simsalasim so selten
simsalasim so schön

Fotspåren bildar mönster av cirklar,
cirklar som korsar varandra,
intersektioner av tankegångar
– en flykting korsar sitt spår

Står med huvudet vänt upp mot bortomheten,
den bottenlösa världshavsrymdens mörka djuphavsbotten –
Och ljuset.
Nynnande min sång:

simsalasim sim salum
simselisim sim sim
simsalasim sam sala,
sim, du bist so selten
simsalasam,
du bist so schön

________________________

En dikt ur hjärtat en söndag

En slumrande stad och ett lager av vit snö, fotspår på marken och spårvagnar som skramlar i långsam färd genom ljudlös skog;
tallar och granar, björkar och ekar, som ekar av sånger som väver ett täcke över taken, att nysta minnen ur;
melodier och toner av klaraste ljus;
det är vinter och snön faller över Göteborg.

Människor med hjärtan av varmaste blod, gulaste gult och ögonljus;
en ljusblå himmel med ett hus av förhoppningar;
en föraning om något större, något oväntat.
Det stora ofantliga vita. Det nya.

(det som börjar nu)
________________________

...

Ett moln bland andra

Ett moln bland andra moln
vilar, buffar, finns
svävar
sjunker sakta ned mot himlen
upp mot jorden

ett moln bland andra moln
stiger, rör sig
drömmer, sover, skrattar till
snurrar några varv

ett moln bland andra moln
sover djupt
vaknar klockan tolv på natten mitt på dagen ________________________

________________________