Skrev något på riktigt.
Det var länge sedan jag formulerade mina tankar och känslor i klara ord. Länge sedan texten fick växa fram, tränga fram och lysa. Det är så mycket jag tänker på, så mycket som finns inom mig ...
Om jag kunde fånga känslan och förmedla den –
inte till andra, till mig själv
Tala till mig själv
och lyssna
Ibland känner jag mig som den ensammaste människan i världen;
men det är inget sorgesamt i det, det är en visshet och någonstans en klarhet –
Visst önskade jag att det fanns någon som kunde lyssna, verkligen lyssna
och förstå!
Inte behöver det väl vara så svårt att förstå?
(Men jag lyssnar, jag finns här – tar hand om mig själv.)
Jag läser. Läser mig tillbaka och jag
ja, jag förstår. Ser det hela klarare, nyktrare – och känslan
ett slags lugn ...
Det lägger sig, jag känner det, det klingar av, tonar bort
som mjuka vågor upplöses
Jag räknar tid och kryssar dagar
läser av tabeller
Det är mitt sätt att överleva –
(När man ingenting kan veta om hur någonting ska bli)
Jag tror på den jag är, tror på strävan, att sträva aldrig stanna av
att lära känna mig själv
att veta
att
trots allt
Det är en styrka och förvissning
en stråle och kärna
En kringgående rörelse;
tassande fotsteg
och en omfamning
*
Jag vilar nu, jag drömmer
ja, du är här nu – det är du
och jag lyssnar till dig också
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar