Deutschland weiß wie Schnee

Florens-München-Hamburg-København-Göteborg

Tåget färdas genom tunneln.

Snö.
Landskap i vintervila.
Kontraster. Veckad molnhimmel.
Ljus, skugga; mjukt draperi.

Roströda tak, vita små gårdshus.
Fält.
Nakna träd. Sträcker sig upp
likt raderna av vindkraftverk.

Fåror i snön på marken,
pudrade åkrar.
Den bävande stillheten.
Klarheten. Väntan. Morgondagen.
Det oskrivna landskapet.
Det böljande. Kurvorna.

Telefonledningarnas parallella streck.
Stolparnas skarpa rutmönster,
dess utsträckta armar.

Vinterlandskapet.

Solens corona. Den gnistrande snön.
Skogen. De nakna stammarna.
Det svarta, det vita.
— Landskapet som en kolteckning.

Vi färdas i 138 kilometer i timmen,
norrut genom ett nyvaket
sömnigt vinterlandskap;
genom ett snövitt Tyskland.

Perspektivisk anblick, snett från ovan.
De nakna svarta trädens ådernät mot kritvita fält.

Kuliss av ljusa tallar mot sagoskogens dunkla djup.

Stubbmönstrade åkrar, gärden, gårdar.
Broar. Svarta blodkärl, finstrimmiga ådror.

Rök som fastfrusen i flykten,
som en stillbild hängande i luften.

Det tyska vinterlandskapets djup.
Skärpan, perspektivet.
Långt borta klämtar klockor.

En frusen skogsbäck. Släta plan och svarta streck.
Inte en fågel så långt ögat når.

En rörelse, en riktning.
En resa i tiden. Ett ögonblick i taget.
________________________

Blå

________________________

En yta

________________________

Molnet i mitt hjärta

________________________

Lugnet

Uppfylld av något: ett lätt lätt lager av luft. En svävande känsla; en klarhet, ett lugn. Stormen har bedarrat, ovädret har gått över.

En len, helande smekning drar sakta sina mjuka fingrar över det såriga landskapet.
Och det gör gott.
________________________

Fågeln

________________________