Eller grön. (Det varierar uppenbarligen.) I kväll färgas den blå.
Så, i nattens mörker upplyst, påminner den mig om min dröm,
min strävan. Och min längtan.
En gång var min längtan ljusgul, svagt. Det var om vintern när ljuset föll lågt, i snäv vinkel, genom spröjsade fönster. Ljusspel på vita väggar. Det rörde mitt inre. Jag tänkte filmisk poesi och evighetsmagi. Evighet – vilket vackert ord (som föreställning). Och att älska. Denn ich liebe Dich, O Ewigkeit.
Och hopplöst förlorad i vansinnets dimma kan ändå anblicken av en blommas skönhet röra till tårar.
To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower...
*
Jag hade en dröm i blått. Som en vandring genom outgrundliga labyrinter i en undervattensrymd. Blå – som färgen, nyansen, i Kleins svampreliefmonokrom (vilket underligt ord, knappt uttydbart men ändå vackert). Där, i drömmen, befann jag mig på andra sidan. Jag visste då var jag befann mig: i ett energiskt vilsamt, stillsamt vibrerande, bortomjordiskt evighetstillstånd. (Ständigt denna evighet.)
Jag vet ingenting om andra sidan. Ingenting. Inte ens om jag gjorde mig tröstlöst tung och sjönk mot alltings botten, eller om jag så höll andan i etthundratjugoniotusensexhundra sekunder visste jag.
Jag vet ingenting.
*
Om min längtan var en fågel...
Så tänkte jag för länge sedan. Innan det ljusgula, innan den blå drömmen. Långt innan jag funnit ett språk, då när mina tankar endast kretsade kring hur – att finna någon form av utväg. En väg ut ur mitt transparenta hölje, mitt oändligt tunna skal (och ogenomträngliga pansar). Då, liksom nu, längtade jag.
Jag tänker att jag alltid kommer att längta. Att längtan är min drivkraft.
Och sökandet, förstås.
Jag längtar efter kärlek, ömhet, närhet. Liksom alla andra.
Ja, jag menar alla.
Om min längtan har en färg – så varierar den. Oupphörligen. I jämförelse ter sig mina drömmar bleka, färglösa och grå. Odistinkta. Jag glömmer dem i samma stund jag vaknar.
Men den blå drömmen glömmer jag aldrig.
*
(Jag är vilse nu.)
*
Jag har varit stark. Jag kan i efterhand inte begripa var all denna styrka kommit ifrån. Etthundrasextionio dagar sedan jag vaknade upp. Jag drömde ingenting den natten. Och inget fanns att minnas.
*
Min längtan handlar nog om sinnesro, vad mer kan jag begära? Vad begär ni av mig? Jag är lycklig när jag saknar bekymmer, jag har knappt några materiella anspråk alls, jag tycker att man gott kan laga trasiga kläder.
I min dröm, den blå drömmen, fann jag kanske en liten stuga. Eller ett tabernakel, vad det nu är. Skulle jag kunna få leva där, få vara ifred, få ha min sinnesro. Så underbart. I evighet?
Jag skulle ändå längta efter Henne. Jag kommer alltid att längta efter Henne.
*
I varje ögonblick ett sandkorn,
I varje sandkorn finns en värld,
Så outsägligt vackert, så skönt – när sandkorn faller
*
Min längtan tar aldrig slut. Tar aldrig slut.
(och just därför)
*
(paus)
jag söker efter orden ...
andas
in
ut
blundar
och tar ett steg
ut i tomma rymden
Så skrev jag då. Men jag menade det inte. Jag menade det inte så.
*
Allting förändrades när vintern avtog och försvann. Om våren. När ljuset kom. Kan det vara så? Kanske kan det vara så.
*
Ett vackert ljus.
(ditt ögonljus)
*
Bortom ljus är natten mörk och en vit glob färgas blå. På himlen syns det inga stjärnor och fyrtiosju mil härifrån ligger någon i sin säng och drömmer. Drömmars färger varierar. Liksom ljuset (som lyser upp objekten), liksom längtan (som tränger fram ur bröstet). Liksom ordens innebörd, liksom tolkningarnas klarhet (eller brist på klarhet), liksom modet, styrkan, kraften, viljan – att streta vidare. Trots vilsenhet, trots tvivel. Trots förtvivlad längtan (och just därför).
I natt är alla drömmar blå och ingenting förgäves.
...
________________________
