Det blåste kraftigt den dagen i Hoburgen, på Gotlands sydligaste spets. Vi hade färdats i en röd Volvo från Ljugarn – Frida, Ingvor, Monica och jag. Vi tittade på Hoburgsgubben, en klippformation med öga, näsa, mun. Vi köpte varsin glass och drack kaffe i restaurangen. Vinden ven. Promenad bland klipporna. Jag sökte mig bort från de övriga, fann en skreva med lä och tog fram akvarellblocket.
En stenstrand nedanför mig. Havets blå vågor. Försöker hitta stenarnas färger. Blandar i gult och rött och grönt i det brunsvarta. Vatten för havet, blå färg, ultramarin. Stenar, vågor. Turkos och kobolt. Stranden dominerar, havet slickar försiktigt i överkant. Gör en till. Och en till. Jag som aldrig annars målar akvareller. Det är vilsamt, men kräver koncentration. Märker inte av blåsten längre, men jag ser på vågorna hur skummet yr. Tankar som formas, som färgfläckar på papperet. Tiden försvinner. Efter en stund hör jag, trots att det inte hörs i vinden, hur de andra ropar på mig. Jag avslutar bilden, packar ihop och går tillbaka. Med lätta steg. Och havet och strandens stenar i ryggsäcken.
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar