Om att finna försvunna ting

I förtvivlan river jag mitt hår, svetten rinner nerför pannan och tårarna är inte långt borta. Blicken irrar över de uppfläkta kartongerna i det skarpt belysta källarförrådet. Var? Var? Var?

Fram till i maj i år bodde jag i en tvåa av medelstorlek, d.v.s. med litet kök och sovrum, men i övrigt en ganska rymlig lägenhet. Dock inte tillräckligt rymlig; min problematik kunde sammanfattas med frasen "för mycket grejer, för lite plats". Organisationen kom således att bli lidande på grund av den besvärande bristen på avställningsytor och förvaringsställen. Samtliga garderober och byrålådor var knökfulla med allsköns bråte, och skrivbord och hyllor dignade under ständigt växande pappershögar. Det hände med andra ord att jag förlade saker. Det hände faktiskt ganska ofta om sanningen ska fram.

Har ni hört talas om Feng shui, den nyandliga inredningstrenden med rötter i kinesisk folktro som kommit stort de senaste åren? Rensa i röran? Inte det? Nå väl, det går i alla fall ut på att öppna upp för andekrafterna i ditt hem, att låta energierna färdas fritt och skapa gynnsamma förutsättningar. Städa, släng och möblera enligt vissa fastställda mönster och du belönas med framgång, rikedom, hälsa, kärlek, lycka och allt vad en spågumma kan se i sin kristallkula. Jag tillåter mig naturligtvis att vara skeptisk, ändå var det faktiskt en bok om Feng shui (någon stack den under näsan på mig) som fick mig att inse att min motvilja mot att slänga saker faktiskt inte var helt sund. Under några månaders tid gjorde jag mig därför av med onödiga prylar en masse, men på något sätt tycktes det ändå som om jag hela tiden hade för mycket grejer.

Så blev det maj och flyttlasset skulle gå till min flickväns lägenhet, där vi skulle pröva på att vara sambor. Att packa ner alla mina grejer i flyttkartonger var ett svettigt företag och jag blev tvungen att göra en ny utrensning först, ändå var det ju en helt omöjlig ekvation att lösa detta med hur hela mitt bohag skulle gå in i hennes lägenhet. På något sätt har vi till sist lyckats, men tvingats leva bland ouppackade flyttkartonger en längre tid, medan själva grundstrukturen sakta har fått ta form (sånt tar tid!). De senaste veckorna har jag gjort stora framstötar och antingen slängt eller burit ner i källaren det jag inte behöver. Allt annat har funnit sin plats. Trodde jag.

I morse påbörjade jag nämligen en intensiv jakt efter ett kvitto som är, om inte livsviktigt, så åtminstone helt avgörande för att jag ska kunna hävda min rätt som konsument i en mindre tvist jag inte tänker gå närmare in på här. Detta kvitto stod inte att finna någonstans.

Som barn var jag mycket dålig på att leta. Jag letade helt enkelt väldigt snabbt och slarvigt och ropade sedan på mamma, som med en enkel fråga, t.ex. "Har du letat på skrivbordet?" fann det jag sökte åt mig. Det har blivit bättre med åren, tiden i ungkarlslyan medförde att jag utvecklade ett slags system för oordningen. En algoritm med vilken jag kunde dechiffrera det budskap som dolts i avlagringarna. Men flytten hade på något sätt ruckat på själva fundamentet för mitt system, jag hade tvingats bygga upp allt på nytt och i den processen hade jag förlagt mina gamla kvitton. Jag visste följande: kvittona hade suttit uppe på anslagstavlan i hallen tillsammans med diverse foton och vykort. Jag hade tagit ner dem och samlat dem i någon form av plastficka. Det hade jag en tydlig minnesbild av. Men sedan? Det hade gått tre månader och de flesta andra minnesbilderna kring flytten var liksom upplösta, skingrade. Nu fick jag gå systematiskt till väga. Jag betade av varenda byrålåda, varenda tidskriftssamlare, varenda förvaringsbox. Jag kammade helt och hållet noll i vardagsrummet. Okej, tänkte jag, då ligger de kvar i någon kartong i källaren. Jag begav mig ner. Vårt källarförråd är ett litet och trångt utrymme helt och hållet fyllt med flyttkartonger och diverse lösa prylar och skrymmande objekt som behäftats med eufemismen "scenografi". För att ta sig in måste man lyfta ut grejer och mina kartonger var naturligtvis längst in.

Jag ska inte trötta ut er mer än jag förmodligen redan gjort genom att återge alla resterande detaljer i händelseförloppet, men jag kan avslöja att jag inte hittade det jag sökte så jag satte mig vid datorn (med gråten i halsen) och knappade iväg ett litet mail till min flickvän som satt på sitt jobb. Jag fick omgående ett brev tillbaka med tillräckligt mycket tröst och uppmuntran för att jag skulle återuppta arbetet med nya friska tag. Jag gick igenom allt en gång till – noggrant! Jag genomsökte vardagsrummet och letade ånyo i källaren, men inga kvitton. Då plingade det till i datorn. Min flickvän hade skickat ett nytt mail: "Kan du titta nertill i den lagerhyllan som står till vänster mot fönsterväggen i vardagsrummet?"

Men där har jag redan tittat, tänkte jag. Fast jag gick ändå dit och satte mig i soffan, uppgivet. Min ena fot stötte mot något under soffbordet – en hög med papper. Jag ryckte till. Det var den högen jag letade efter, den med kvittona! Till sist återfunna, min glädje visste inga gränser.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och reflekterar över hur det var att leta efter saker som barn och hur det är nu, och vari skillnaden egentligen består.
________________________