Livet är inte alltid harmoni. Jag förnimmer ett vagt obehag. Det regnar ute i dag. En kopp kaffe skänker tillfällig tröst. Vemod och melankoli. Jag längtar efter skogen, efter mossan, att sitta med en kniv och tälja på en pinne. Mitt armbandsur är trasigt, jag måste köpa ett nytt. Jag har sovit dåligt tre nätter på rad. Ögonen är trötta. Det kliar i nacken av myggbett. Tankarna släpar sig fram som långsamma djur. Jag glömde bort vad jag tänkte bara för en stund sedan. Det var kanske inte så viktigt. Jag känner mig inåtvänd. Mitt själs väsen är nog ett litet knytt som bor i skogen. Under en gran. Eller en omkullvält tall. I ett gryt i marken. Där sitter jag och skriver brev till mig själv som jag gömmer i ihåliga stubbar och sedan glömmer bort. När våren kommer och allt har blivit nytt är det med stor förvåning jag upptäcker ett fuktigt och skrynkligt kuvert med påskriften "Till mig själv". Jag läser om ett litet knytts elände en regnig sensommardag för mycket länge sedan. Jag blir rörd och författar omgående ett svarsbrev, till nästa gång det känns sådär, fyllt av glada teckningar, uppmuntran och goda råd.
1 kommentar:
Oh. Du är vacker.
Skicka en kommentar