Bångstyriga energier

Det spritter och sprätter och sprudlar. Tankarna rör sig uppåt i spiral. Idéerna poppar upp som svampar ur jorden. Jag är full av rörelseriktningar. Det är mycket som vill ut. Möjlighetshorisonten vidgas. Allt är potential och nya öppningar. Krumbukter i kroppen och inre kullerbyttor. Tusentals planer att sätta i verket. Oändligt med tid, men allt hinner jag ändå inte med att göra. Inga måsten, inga skan. Jag vill bara leva och flyta med i det kreativa livsflödet. Vara lycklig och finnas till. Solen i magen och moln i blick. Fötterna i jorden och armarna utåt som vingar.

Himmel över Högdalen

Solen, en kal ensam glödlampa upphängd i luften har slocknat, så att ett sällsamt ljus sänker sig över förorten. En tyst måne, grubblande och inåtvänd, tittar fram och betraktar häpet scenerierna. Någonstans dras en blodröd rullgardin ned. För gott. Genom den tjärdoftande natten fladdrar kritvita bevingade öron, surrandes som flugor. Självlysande radioaktiva citroner faller, nej, regnar ner, likt uppfällda paraplyer från en mörkrosa Magritte-himmel.

Den inre rösten säger: "Verkligheten är en illustration (som en blyertsteckning av Phil Davis iförd ögonbindel, darrhänt av för mycket kaffe), men som sådan mycket övertygande."

Var det där en felhörning, en förrymd fembent enhörning som bedrägligt antagit skepanden av en röst ur tomma intet?

Upp ur tomrummet mellan gatstenarna sticker en ohederlig knölföda fram sitt fula tryne. I ett närbeläget vildvuxet buskage idkar två brunstiga Picasso-elefanter hämningslöst könsumgänge. Snablar! Elefanter? Ur betongen reser sig tallar och granar som talar om grannar som väsnas. Det viskas om spådomar utvunna ur ultramarinblå kaffesump.

Radiosignaler genomtränger människornas innersta tankar. Ett kinesiskt sändebud, från andra sidan draperiet, öppnar en låda av bly. Ut flyger en gul fågel. Drömskt kvitter. Stillhet. Musik.

Mandrake har lämnat byggnaden.
________________________

Ljus

Vinterljus. Gryningsljus. Dagsljus. Det är ljust ute. Det är ljust inne. Inuti. Ljus i hjärtat. Ljus i själen. So long, rullgardin. Flödande ljus. Spirande ljus. Helande ljus. Levande ljus. Ögonljus. Ljus musik. Ljusa bilder. Ljusa tankar. Ljusord. Ljusår. Ljusenergi. Stjärnljus. Månljus. Solljus. Osynligt ljus. Magiskt ljus. En upplyst värld. Stilla ljus. Långsamt ljus. Tyst ljus. Undervattensljus. Ovanmolnenljus. Människoljus. Ljusfält. Ljusenergi. Ett aldrig sinande, allting genomströmmande ljus.

John Andersson tar en tur över Högdalen i flygmaskin med Torsten Renkvist (förklädd till Arne Axelsson) som pilot

________________________

En bra dag

I går var en bra dag. Jag vaknade tidigt och kände mig pigg och utvilad. Jag steg resolut upp ur sängen, bryggde kaffe och kokade gröt. Jag inmundigade mitt enkla morgonmål med vördnad, läste en intressant kulturartikel i tidningen och beundrade den vintriga och översnöade gården genom fönstret. Jag duschade och klädde mig för att sedan bege mig en halvtimmes färd söderut, där jag stämt möte med en intressant och fascinerande människa för en intervju. Vi genomförde intervjun under ett par timmars pratsam samvaro. Det blev mycket lyckat. Jag är nöjd. Det var en bra dag.

Stencirklar

________________________

En text som vill något

- Det mesta här i tillvaron är kemi, min vän.
- Javisst, men vad är kemi?


Det är skymning. Människorna rör sig i pulserande strömmar på gatan nedanför. Jag sitter på Kulturhuset i Stockholm och dricker kaffe. Jag har just skrapat en trisslott - ingen vinst. Jag tänker att "det är jävligt jobbigt just nu, men på något sätt måste det gå!" Jag överväger att börja med anti-depressiva igen. Jag undrar varför steget känns så svårt att ta, det har ju hjälpt mig förut. Det går inte att ha det så här, somliga morgnar orkar jag inte ens kravla mig upp ur sängen. En människa ska inte behöva ha det så. Jag vill leva fullt ut, inte begränsas av en depressiv logik.

För några månader sedan skrev jag att jag var glad för erfarenheten av att ha varit deprimerad, även om själva upplevelsen var hemsk. Det är sånt man skriver när man känner sig stark, när man har känslan av att ha övervunit alla kval. Nu ångrar jag att jag skrev så. Nu är jag inte glad alls.

Bilarna cirklar runt i rondellen utanför. Inne på caféet råder ett dämpat sorl.

Om jag börjar ta tabletterna nästa vecka får jag räkna med två-tre veckor innan det ger resultat. Kanske kan jag känna mig lite glad om en månad? Kanske kan jag till och med möta våren med ett leende, full av sprudlande energi och tillförsikt inför framtiden? Jag sätter mitt hopp till kemin, det är klart. Många människor motsätter sig tanken på att ta medicin för att må bra, med argumentet att det bara är att angripa symptomen och inte att komma till rätta med själva orsaken. Om det fanns en naturlig läkeprocess vore det väl bra, men den tar för lång tid tror jag. Man hinner ge upp många gånger om. Psykologsamtal och andra åtgärder är visserligen guld värda, men är kanske inte alltid tillräckliga. Jag tror det kan behövas något konkret, en katalysator. Nu har jag slutligen övertygat mig själv.

Det må vara ett lotteri och med risk för att dra en nitlott har jag bestämt mig för ett försök. Jag vill ta mig ur det här. Livet är för kort för att slösas bort på sjukdagar i sängen.

Jag dricker upp kaffet och tittar ut över staden. Det är mörkt ute. Men det är ändå mer ljus än mörker.

Kärnan

Djupt inne i mig finns något som rymmer allt det andra. Ur vilket allt har vuxit fram och blivit till. Djupast i mig finns min kärna. Det som återstår när allting annat skalats bort. Jag. Jag är. Kärnan. Navet. Den fasta punkt kring vilken allting kretsar.

Jag skriver några stilla rader

Det är vinter
Genom fönstret ser jag spår
som leder

Leder hem?
Jag orkar inte blicka längre fram
än jag kan sträcka handen
Orkar inte blicka bak
Ett översnöat landskap

Jag skriver nästan aldrig nu för tiden
Orden fäster ej, de saknar tyngd
Jag tecknar nästan aldrig heller
Inga ord, inga bilder
Och tankarna som trängs i huvudet
kunde jag mig klara utan

Mitt öde må beseglas
eller helt förändras
i samma stund som jag gör annorlunda
tar en annan väg
Blir mig själv på nytt

Vinterutsikt

________________________

Stadsbiblioteket i Luleå

Det är tyst och mörkt. Strålkastarna nere vid teatermagasinen lyser upp snöflingornas långsamma färd mot marken. Jag stannar upp ett slag. Betraktar hur snön faller. Fortsätter sedan min vandring längs hamnen. Kommer fram till Stadsbiblioteket. Byggnadens fasad har nio stora bokstäver i rosa neon uppe i vänstra hörnet. Två av dem har slocknat.


Det slår mig nu (så vitt jag kan erinra mig för första gången) att bokstäverna i kolumnen längst ut till höger bildar ordet BOK. Ett sammanträffande, en liten lustighet.

Jag stiger in i biblioteket, slår en lov runt hyllorna. Julböckerna har fått en framträdande plats. Jag får syn på en bok om Narnia, ånyo aktuell. På en disk står en byst i brons som föreställer Eyvind Johnson. Det är ganska få människor i lokalen. Jag blundar och tar på måfå en bok från en hylla. Det blir en roman av Ole Söderström, Hotellet där Ava Gardner försvann. Jag har aldrig hört talas om författaren, titeln tilltalar mig inte. Jag bestämmer mig för att inte låna den.

Ute faller snön fortfarande. I Stadsparken har man låtit bygga en ren av snö och is.
________________________

Måla med muntra färger

Jag ska måla med muntra färger,
berätta en dröm med glädjemusik,
breda på med lager på lager
av klatschiga kulörer
och orubblig framtidstro.

Element

Vattnet rann porlande genom mina lemmar. Det var blått och behagligt och gjorde mig gott. Luften svepte runt huvudsvålen, tvinnade tyngdlösa totar av häpen förundran, vilka sträckte sig ut i vindpinad längtan. I mitt bröst brann en förtärande eld vars lågor slickade hjärtat rent från synd. En glödande klump av pulserande lava. Mina ben borrade sig ner i marken. Från fötterna utgick tårna i långa krokiga vindlingar vidare ner i myllan, som själva rotsystemet för min uppenbarelse.
Jag existerade i samklang med de elementära krafterna - jag var ett med universum.

Resa ut i rymden

Uppskjuten ur mina drömmar i en himmel större än mina föreställningar och mer ofantligt hisnande ändå, vrider jag mig genom den susande etern i en kosmisk spiral, utforskande det som utgör själva ramen för min tillvaro. Allt jag upptäcker förefaller mig nytt och särdeles fantastiskt, som ett underverk, ja eller som många underverk i en enda lång rad. Min riktning är konstant enligt en fastlagd bana som börjar i den punkt där mina drömmar först tog form. Slutpunkten är oformlig och än så länge obekant; jag bävar.

Växkraft

Myllrande myriader av utskott, spirande fantasi. Grönskan är obändig, växkraften enorm. Outsinliga flöden av knoppande prickar, punkter och bär. Om allt levande har en vilja så förklarar det varför det växer så här. Knypplar och hullingar, myskdoft och blad, taggar och törnen, knoppar och knappar, knäpplingar, knopplingar, mossa och strån. Det växer så det knakar, det växer i alla vrår. Sjunker ned i grönskan, blir ett med denna prunkande prakt, denna frodiga fröjd. Förlorar mig i tusentals former av liv.
I betraktandet av min magiska djungel.

Disk

Fredag eftermiddag i köket. När jag diskar lyssnar jag på Django Reinhardt eller John Coltranes My favorite things.
________________________

Fönster

Ett rum, en soffa, en trött människa. Ett fönster.
Min kropp vilar tungt i soffan. Jag låter blicken vandra ut genom fönstret. Utanför vilar snön tungt på trädens grenar. Jag har flytt undan larmet, sökt mig en plats i avskildhet. Här är det stilla.
Det som avtecknar sig genom fönsterrutan dämpar oron och stressen. Vinterlandskap, stilla min själ! Allting är ovisst och blankt som ett oskrivet blad.
Trycket mot bröstet lättar. Fönster mot yttervärlden. Jag andas lugnt. I rummet vilar jag, utanför hörs ett dämpat sorl.

Min kropp har fortfarande tyngd, men känns inte längre lika tung.

Andedräkt

Utandningsluften blir till ett rökmoln. Mörkret har sänkt sig över staden. Jag vandrar längs min barndoms gator, allting är förändrat, ingenting är sig likt. Jo, det mesta är ändå så som det en gång var, det har bara antagit ny form, bytt skepnad lite grann. Gäckar och väcker minnet på en och samma gång. Det mesta är sig nog likt trots allt, ränderna går aldrig ur. Dialekten kommer sakta tillbaka. Jag andas norrbottnisk vinterluft. Spegelblank nyfrusen is i Norra hamn. Stadens ljus och tystnad.

Ett kort besök på hemmaplan, snart dags att vända åter. Bort. Hem. Till ett annat slags hem.

Snötäckta landskap

I morgontimmens bleka ljus har jag suttit i en restaurangvagn och skådat ut över det förbipasserande landskapet. Ett tunt lager snö hade lagt sig över skog och mark, som en vit hinna, gnistrande i morgonsolen, som en föraning om den annalkande vintern. Jag satt där i tåget och betraktade landskapet genom fönstret, med en kopp kaffe och en bok framför mig. Det slog mig att naturen, trots ödsligheten, föreföll mig så inbjudande, så välkomnande. Det här är ju vad jag är van vid att omge mig med vid den här tiden på året. Här har jag mina rötter.

Tåg är det bästa sättet att resa på: den relativa långsamheten, markbundenheten; det fysiskt påtagliga i vagnarnas krängande, det suggestiva dunkandet från hjulen; man sjunker in i stämningen, känslan av att vara en resenär, att befinna sig som en rörlig punkt mellan punkterna här och där, hemma och borta. Man kontemplerar tid, rörelse och förändring. Min färd har dennna gång tagit mig hundratals kilometer norrut, tillbaka till mina hemtrakter – en återkomst sent i november.
________________________

Verkligheten

Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________