Vinterutsikt

________________________

Stadsbiblioteket i Luleå

Det är tyst och mörkt. Strålkastarna nere vid teatermagasinen lyser upp snöflingornas långsamma färd mot marken. Jag stannar upp ett slag. Betraktar hur snön faller. Fortsätter sedan min vandring längs hamnen. Kommer fram till Stadsbiblioteket. Byggnadens fasad har nio stora bokstäver i rosa neon uppe i vänstra hörnet. Två av dem har slocknat.


Det slår mig nu (så vitt jag kan erinra mig för första gången) att bokstäverna i kolumnen längst ut till höger bildar ordet BOK. Ett sammanträffande, en liten lustighet.

Jag stiger in i biblioteket, slår en lov runt hyllorna. Julböckerna har fått en framträdande plats. Jag får syn på en bok om Narnia, ånyo aktuell. På en disk står en byst i brons som föreställer Eyvind Johnson. Det är ganska få människor i lokalen. Jag blundar och tar på måfå en bok från en hylla. Det blir en roman av Ole Söderström, Hotellet där Ava Gardner försvann. Jag har aldrig hört talas om författaren, titeln tilltalar mig inte. Jag bestämmer mig för att inte låna den.

Ute faller snön fortfarande. I Stadsparken har man låtit bygga en ren av snö och is.
________________________

Måla med muntra färger

Jag ska måla med muntra färger,
berätta en dröm med glädjemusik,
breda på med lager på lager
av klatschiga kulörer
och orubblig framtidstro.

Element

Vattnet rann porlande genom mina lemmar. Det var blått och behagligt och gjorde mig gott. Luften svepte runt huvudsvålen, tvinnade tyngdlösa totar av häpen förundran, vilka sträckte sig ut i vindpinad längtan. I mitt bröst brann en förtärande eld vars lågor slickade hjärtat rent från synd. En glödande klump av pulserande lava. Mina ben borrade sig ner i marken. Från fötterna utgick tårna i långa krokiga vindlingar vidare ner i myllan, som själva rotsystemet för min uppenbarelse.
Jag existerade i samklang med de elementära krafterna - jag var ett med universum.

Resa ut i rymden

Uppskjuten ur mina drömmar i en himmel större än mina föreställningar och mer ofantligt hisnande ändå, vrider jag mig genom den susande etern i en kosmisk spiral, utforskande det som utgör själva ramen för min tillvaro. Allt jag upptäcker förefaller mig nytt och särdeles fantastiskt, som ett underverk, ja eller som många underverk i en enda lång rad. Min riktning är konstant enligt en fastlagd bana som börjar i den punkt där mina drömmar först tog form. Slutpunkten är oformlig och än så länge obekant; jag bävar.

Växkraft

Myllrande myriader av utskott, spirande fantasi. Grönskan är obändig, växkraften enorm. Outsinliga flöden av knoppande prickar, punkter och bär. Om allt levande har en vilja så förklarar det varför det växer så här. Knypplar och hullingar, myskdoft och blad, taggar och törnen, knoppar och knappar, knäpplingar, knopplingar, mossa och strån. Det växer så det knakar, det växer i alla vrår. Sjunker ned i grönskan, blir ett med denna prunkande prakt, denna frodiga fröjd. Förlorar mig i tusentals former av liv.
I betraktandet av min magiska djungel.

Disk

Fredag eftermiddag i köket. När jag diskar lyssnar jag på Django Reinhardt eller John Coltranes My favorite things.
________________________

Fönster

Ett rum, en soffa, en trött människa. Ett fönster.
Min kropp vilar tungt i soffan. Jag låter blicken vandra ut genom fönstret. Utanför vilar snön tungt på trädens grenar. Jag har flytt undan larmet, sökt mig en plats i avskildhet. Här är det stilla.
Det som avtecknar sig genom fönsterrutan dämpar oron och stressen. Vinterlandskap, stilla min själ! Allting är ovisst och blankt som ett oskrivet blad.
Trycket mot bröstet lättar. Fönster mot yttervärlden. Jag andas lugnt. I rummet vilar jag, utanför hörs ett dämpat sorl.

Min kropp har fortfarande tyngd, men känns inte längre lika tung.

Andedräkt

Utandningsluften blir till ett rökmoln. Mörkret har sänkt sig över staden. Jag vandrar längs min barndoms gator, allting är förändrat, ingenting är sig likt. Jo, det mesta är ändå så som det en gång var, det har bara antagit ny form, bytt skepnad lite grann. Gäckar och väcker minnet på en och samma gång. Det mesta är sig nog likt trots allt, ränderna går aldrig ur. Dialekten kommer sakta tillbaka. Jag andas norrbottnisk vinterluft. Spegelblank nyfrusen is i Norra hamn. Stadens ljus och tystnad.

Ett kort besök på hemmaplan, snart dags att vända åter. Bort. Hem. Till ett annat slags hem.

Snötäckta landskap

I morgontimmens bleka ljus har jag suttit i en restaurangvagn och skådat ut över det förbipasserande landskapet. Ett tunt lager snö hade lagt sig över skog och mark, som en vit hinna, gnistrande i morgonsolen, som en föraning om den annalkande vintern. Jag satt där i tåget och betraktade landskapet genom fönstret, med en kopp kaffe och en bok framför mig. Det slog mig att naturen, trots ödsligheten, föreföll mig så inbjudande, så välkomnande. Det här är ju vad jag är van vid att omge mig med vid den här tiden på året. Här har jag mina rötter.

Tåg är det bästa sättet att resa på: den relativa långsamheten, markbundenheten; det fysiskt påtagliga i vagnarnas krängande, det suggestiva dunkandet från hjulen; man sjunker in i stämningen, känslan av att vara en resenär, att befinna sig som en rörlig punkt mellan punkterna här och där, hemma och borta. Man kontemplerar tid, rörelse och förändring. Min färd har dennna gång tagit mig hundratals kilometer norrut, tillbaka till mina hemtrakter – en återkomst sent i november.
________________________

Verkligheten

Verkligheten är en tolkningsfråga. Av alla signaler som omger oss, av all information vi tar emot formar vi en helhet av objekt, händelser och sammanhang. Det är den subjektiva verkligheten. Det är så vi känner världen. Bortom subjektens verklighet kan vi föreställa oss den objektiva verkligheten eller sanningen. Som ett icke närvarande ljus på väg att bryta fram. Som en svag vibration, knappt förnimbar. Som något hägrande, flyktigt, transcendent; något som endast kan anas.

Vägarna till kunskap om den sanna verkligheten är otaliga. Det finns metoder, tillvägagångssätt, system, teorier, discipliner. Att bara finnas till är en väg. Ty att existera i sin egen verklighet är också att vara dömd till att utforska världen.

Vår upplevelse av verkligheten är i mångt och mycket beroende av vart vi väljer att rikta uppmärksamheten. När vi befinner oss mitt i det ständiga signalflöde som sköljer över oss är det som om verkligheten blir till ett brus som döljer sanningen. Om man föreställer sig den kärna – jaget, kring vilken ens identitet kretsar – som en radiomottagare, inträffar det emellanåt att man får in en frekvens som är tydligare än andra frekvenser. Stunder av klarhet. När man skönjer konturerna av något större.
Bortom bruset, bortom illusionen.
________________________

Cykelvård

Jag står på balkongen. Höstvinden biter i huden. Jag har fått min andra punktering inom loppet av en vecka. Det är ett mödosamt arbete att hålla en svart oväxlad herrcykel i trim. Förra veckan blev jag tvungen att köpa ett helt nytt däck, det gamla var totalt nerslitet; det hade gått hål i det. Cykelhandlaren propsade på mig en ny slang också. Han trodde inte sina öron när jag sa att jag tänkte laga punkteringen på gammalt hederligt vis. "Det gör man om man står ute på en landsväg, möjligen." Han ville väl tjäna lite pengar kan jag tänka.

Nu har det i alla fall gått hål på min nya slang och den här gången ska jag laga det. Jag skruvar av hjulet, baxar av däcket och tar loss slangen. Jag pumpar upp slangen, men luften vill inte riktigt stanna kvar, måste vara ett stort hål. Jag går in i badrummet, fyller handfatet med vatten och håller ner slangen. Efter ett tag hittar jag ett ställe som det bubblar ut luft från. Jag tar ut slangen på balkongen och börjar rugga upp området runt hålet med lite sandpapper, stryker på vulkanlösning och tar fram en lagningslapp.

Att laga en punktering är en rätt trevlig sysselsättning, man skulle rent av kunna kalla det en kärlekshandling. Det beror förstås på hur mycket ömhet man vill tillmäta en relation till ett transportmedel. I mitt fall är det onekligen så att min cykel är långt mer än bara en cykel, den är nästan som en människa, en god vän, en förtrogen. Vi har färdats långt tillsammans och än är inte sagan slut, många mil återstår.

Jag trycker dit lagningslappen, stryker hårt med fingret över den så att den verkligen sluter tätt, drar försiktigt av skyddsplasten. Låter det torka och inspekterar under tiden min upp- och nedvända springare. Jag har en sådan där kilometerräknare med hastighetsmätare. Köpte den på min stora cykeltur sommaren 2004, då jag cyklade från Stockholm till Mora och tillbaka. 83,7 mil tillryggalade jag då och min kärlek var ett faktum. Kärleken till cyklandet, kärleken till den svenska landsbygden, kärleken till att tälta i skogen, kärleken till min svarta oväxlade herrcykel.

För några veckor sedan var sladden av, den som går från fästet, där själva datorn sitter, ned till mätaren som sitter på framgaffeln, som registrerar varje gång en magnet på en eker passerar förbi. Sladden var trasig och hur det hade gått till vet jag inte. Jag befarar sabotage, men tycker mig inte kunna komma på någon som skulle vilja visa mig en sådan illvilja, alltså återstår naturligt slitage ...? Hur som helst, här fick jag råda bot på ett till synes olösligt problem genom att lära mig något nytt; d.v.s. införskaffa en kabelskotång och en ansenlig mängd eltejp och låta mig ledas av intuitionen - det lyckades, mätaren fungerar igen!

Jag pumpar i luft i slangen än en gång, men trots att det är lagat så pyser det ut någonstans. Jag gör handfatsproceduren på nytt och hittar ett nytt hål strax bredvid det förra. Jag lagar det nya hålet på sedvanligt sätt och snart kan jag kränga på slang och däck på hjulet. Det krävs viss möda och rätt teknik för att vrida dit det sista av däcket, men med några rappa knyck är det på plats. Nu ska jag bara sätta tillbaka hjulet, placera det tillräckligt långt bak för att få kedjan ordentligt spänd och balansera det så att det hamnar rakt. Dra åt muttrarna med multinyckeln. Hårt.

Nu är den cykelfärdig igen. Jag ger mig ut på en provtur, cyklar runt lite i kvarteren där vi bor. Höstlöven ligger i drivor på marken. Det är gult och rött och orange. Himlen är grå. Min cykel glider fram genom detta förortens höstlandskap. Det ångar om utandningsluften. Jag rullar in på vår gård, parkerar på min vanliga plats längst ut vid cykelstället, låser fast cykeln med vajern och går in i värmen.
________________________

Depression

Jag har vistats ensam i isolerade rum. Övergiven. Utan hopp, utan förhoppningar, utan den minsta gnista. Jag vet hur det är när man inte vill vara någon annanstans än "någon annanstans". När man längtar bort från allt och allting. När ingenting längre betyder något. När döden känns som en möjlig befrielse. Som en sista utväg.

Gudskelov överlevde jag. Jag lever. Jag är levande. Det gick att ta sig igenom depressionens nattsvarta mörker. Livet självt vände tillbaka, tog hand om mig och hjälpte mig att åter se möjligheterna.

Jag önskar ingen annan människa att uppleva det jag genomled, men jag önskar inte heller, hur smärtsamt det än var, att själv vara utan erfarenheten. För den har skänkt mig en ökad förståelse för vad det innebär att finnas till som människa i den här världen, och den har hjälpt mig att värdesätta det jag har. Livet är när allt kommer kring underbart, både i sina himmelska och sina jordiska aspekter – och trots de helvetiska! Och är därför, om inte i varje ögonblick, så i det långa loppet, alltid värt att leva.
________________________

La mariposa

Una mariposa vuela con el viento
vuela entre aurora y noche

La mariposa es blanca
es blanca como la luna que brilla en la mariposa

Escuche la mariposa!
Las alas de la mariposa aletearon y susurran:
milagro, milagro, milagro ...

Los árboles escuchan los golpes del ala de la mariposa
los árboles no oyen nada
sino silencio

el silencio

Ahora es aurora
ahora es noche
la mariposa no vuela
la mariposa no es blanca
la mariposa está de piedra
es una escultura

que duerme
entre aurora y noche

De vackraste spanska orden jag vet

Mariposa. Milagro. Silencio.

Lycka är en japansk lykta

Lycka är att framföra en svart oväxlad herrcykel genom de södra förorterna med ett fång japanska lyktor på paktethållaren. Att färdas mellan samtal hit och samtal dit. Att svepas med av vinden. Att känna vinden smeka ljumt på kinden. Att känna oktobersolens strålar värma hals och nacke. Dofterna om hösten.

Lycka är en japansk lykta. Som torkat inomhus, långsamt, och av tiden förlänats en särskild sprödhet, ett markerat ådernät, och en blek färgskala som skiftar i ljusgul och orange.

Så enkelt kan allt te sig, en varm höstdag i oktober.

Röd soffa, blått ljus

Jag sjunker ner i min röda soffa. På bordet står en gul kanna te. Ett värmeljus lyser i en blå glasburk. Jag tar en bok på måfå ur hyllan. Själens kod. Att söka sin natur och livsuppgift. Av James Hillman. Jag slår upp en sida och läser:

Vad vi än betraktar, ser vi det inskrivet i tiden. Det är som om vi såg tiden själv.

Jag slår igen boken, sluter ögonen och låter drömmarna komma och bädda in mig i sin magiska väv. Jag ligger stilla. Andas lugnt. Somnar in.

Stillhet. Höst.

Kyla. En annan sorts luft. Det är höst i Sverige.
Löven på gatorna i Stockholm har andra färger än löven på gatorna i Barcelona.
Jag insuper den kyliga luften med tillförsikt.
Jag har landat. Jag är hemma nu.

Staden som Gud dröjde vid

Barcelona.
De senaste dagarna har varit fyllda av karnevalsyra. Man firar Mercè - vår fru av nåd och gatorna svämmar över av folk, det är fyrverkerier, bengaliska eldar, parader, smådjävlar, drakar, trumslagare, människor, musikanter. På plazorna har det byggts upp jättelika scener och musik i alla möjliga genrer från alla världens hörn framförs. Överallt trängs människor, stämningen är positivt laddad, glädjen påtaglig. I allt detta omtumlande som sker fylls jag av en känsla av något större. Det är något mycket fridfullt. Över denna stad vilar något som skänker besökaren ett lugn, som ger en mod att finnas till. I varje pulserande stund. Och bortom.

Barcelona är staden som Gud dröjde vid när han skapade. Barcelona är staden i mitt hjärta. Barcelona.

Barcelona

Befinner mig i Barcelona, Katalonien, Spanien och måste bara få göra ett försök att sammanfatta mina intryck så här långt. De är många. Det blir nästan ett slags informationskollaps när man översköljs av färska intryck vart man än går. Vi har varit här i tre dagar nu och det har varit intensivt grupparbete nästan hela tiden, har knappt fått en ensam stund alls. Men det gör inget för samarbetet med gruppen fungerar utmärkt och vi upplever så mycket hela tiden. När man är ute på stan och rör sig fastnar man ideligen i gathörn och framför skyltfönster, det är en sådan omsorg om detaljerna överallt och hela staden känns som ett enda stort konstverk. Jag har svårt att samla mig just nu märker jag, men det här är definitivt att betrakta som en kärleksförklaring till Barcelona. The best love poem I can write at the moment. Jag återkommer med mer ingående beskrivningar av min nyfunna kärlek snart.