.

________________________

Das Bild

Du och jag i trädet. Tryggheten vilar i dina armar, liksom jag som klamrar mig fast.

Jag ser hur du tar hand om mig.
________________________

Eine Kiste voller Erinnerungen

Om alla mina minnen
var som små filmer
kunde de för alltid
projiceras
i mitt inre
biomörker
– min privata biograf
________________________

In deinem Gesicht stille

Du är så fridfull
när du sover
________________________

Abends unterwegs

På bussen hem genom mörkret svischar förstadsfönster förbi med julbelysning och intetsägande interiörer, och det är då tröttheten infinner sig. I höjd med Muedener Straße somnar jag och vaknar – med ett ryck – först två hållplatser försent.
________________________

Atmen

Din andhämtning är tung men lugn
Ditt ansikte i vila
som om sov du djupt
som om drömde du
långt där borta
djupt där nere
________________________

Wo bist Du?

Jag är inte närvarande är inte här är någon annanstans än någon annanstans är inte här
________________________

Durch das Fenster

Genom fönstret mina ögon blickar utsikten och liten cyklist där nedanför med höstligt brandgul jacka dov nyans slingrar mellan Brueghelträd och vita hus kantade av frostigt grönt decembergräs.
________________________

Zwischen Klinikum Bremen-Mitteund Klinikum Bremen-Ost

Mina tankar knyter sig till en liten boll som ljudlöst rullar ner och utan att studsa landar där på golvet, där den kurar.
________________________

Montag Morgen

Varje morgon vaknar jag ur askan i elden. Ur en dröm in i en annan dröm. Ur verklighet (drömd) in i dröm (verklig). Och varje morgon tänker jag: det är inte sant. Vad är sant.

Genom fönstret, alldeles nyss, såg jag eller inte såg jag något som rörde sig, nere på gatan i gatlampans sken.
________________________

Abschied

Jag bokar en resa söderut, reflekterar kring livets oförutsägbarhet, förtränger den annalkande katastrofen och beslutar mig för att börja dricka mitt kaffe med mjölk och socker igen.
________________________

Andra sidan horisonten

Härifrån till dit och därifrån till hit:
en regnbåge, ett molntåg, horisonten
ståltrådsfåglar, papperssparvar,
ett tankfullt litet moln,
silvermåsar, sidenslipsar, solskensregn
och tiotusen gula rosor ...
________________________

Ett citat

Inne i människan lever den verkliga människan.
I ensamheten kan den verkliga människan
träda fram och bekanta sig med sig själv.

– Eyvind Johnson

Tack till Halvar.
________________________

Äntligen torsdag!

Idag är dagen som jag väntat på länge. Med strålande solskenslängtan i blick och ett fång färgglada blommor ska jag invänta din bedårande ankomst.
________________________

Min bokhylla

Alla dessa läsupplevelser – de redan upplevda, och de som återstår ...
________________________

En yta, bit för bit

Projektet som underkastar sig tidens långsamt elastiska utsträckning i rummet.
________________________

Som melankoli

Som melankoli, en tunn gardin mot regnvått fönster.
Som nakna grenar mot ljusgrå himmel,
en strävan, och som snön på marken.
Som en insikt om att något måste företas.
Som ett skuggspel, blå tapeter, sovrum.
Som en undanflykt, ett stilla duggregn.
Som en promenad om hösten.
________________________

... men mest av allt frustration

Så vacker en stilla vintermorgon. Så vacker man kan känna sig inombords, så stilla.

Det ser bra ut på många sätt, kursen är lagd. Och om allt sammantaget kunde man kanske säga: det har aldrig varit bättre. Men om allt ändå inte är bra, om det faktiskt inte är det, ska jag förneka det för den vackra vintermorgonutsiktens skull? Jag ser, registrerar – men ibland känner jag inte något förrän långt efteråt.



Jag känner så mycket, mycket känner jag. Harmonin finns där, tror jag; och jag känner någon form av lycka. Men mycket annat går inte att bortse från. Mitt psyke är en labyrint.

Ur fokus och i rörelse, baklänges och i sidled. När jag vill att det ska klarna helt, att varje morgon ska vara så, just så, förändras det och övergår till något ogripbart. Splittring, var ordet.

Splittra, splittrad. Frustration var ordet. Frustrerad över att trots goda föresatser inte nå ända fram. Jag har fastnat i en tankeloop.


________________________

Björken

Klar kylig luft, regndroppar på trädstammarna, ett sista löv vägrar falla. En stilla novemberdag, det tysta, det grå, och nästan som en närvaro – den stundande vintervilan.
________________________

Ett höstlandskap. Ett frostlandskap. En utsuddad horisont.

Elegi över sakernas tillstånd, klockspelskonserter och snön på marken



Som fotspår på frusen lövbädd och cykelspår på gnistrande asfalt. Som illusioner, förhoppningar och kanske drömmar (med mera). Jag drömmer ut mina känslor i natten, som genomsynligt blod, en transparent livssubstans i omlopp som en cykel, som ett cykelspår mellan nattens vila och dagens plikter.

I natt vred jag mig av och an och kastades hit och dit i rummets fuktiga värme (elementets reglage: millimeter av förskjutning), drömmandes meningslösheter och värre ändå: jag var uppfylld av undergångskänslan igen.

Jag drömde en gång en annan dröm och i drömmen fanns musik, ett klockspel vars toner färdades i vinden. Då: harmoni och en självklar förståelse, som kristall ungefär. Jag såg musiken, alla tonerna; jag hörde ljuset, alla färgerna.

Att vrida sig i såväl sovande som vaket tillstånd – jag vrider mig som livshållning. Vidare vrider jag mig i sökandet efter öppningar, de självklara, de intuitiva. Som en tråd av skört självförtroende runt en spole av hård verklighet.

I min vardagliga existens saknar jag framförallt samtalen.



Jag önskar att jag kunde höra en röst som sade:
Detta ska du ägna dig åt!
eller
Detta är du bra på!
Jag önskar mig en klart utstakad trygghetsbana att glida fram längs. Jag menar ingen plan transportsträcka genom gråtråkigheten med destination Intigheten (den slutgiltiga ändhållplatsen), utan en varierat veckad kurva genom tillvarorymden, regnbågsspektrat, den kalejdoskopiska vardagen – eller underjordshimlen om du vill.

Det måste få gå upp och ner, det är ofrånkomligt, det är vad man kunde kalla livets upplevelsetopografi eller lagen om motpolernas växelverkan. Alltså, vi avskyr det statiska, men vi behöver någon typ av kontinuitet, någon typ av förutsägbarhet, någon typ av visshet när egentligen inget annat finns än ovisshet.

För övrigt tycker jag att stiltje är ett vackert ord.



Min dagliga cykelstig är smal och korsar endast här och där farleder för större fordon. Jag har lärt mig göra honnör, att smälta in och flyta med – att bli en del av ett maskineri. Jag trodde jag hade ett kall, men utan att egentligen förstå innebörden; det handlar nog mest om anpassning ändå. En form, en roll, en mall – man förkortar ambitioner till oigenkännlighet.

*

I poetiska metaforer tänker jag och tankarna blir till tecken (att svepa in situationerna med – som täcken):

Ett isande frostlandskap har dragits över höstlandskapet och suddat ut dess färger och dess horisont.

Jag tänker att till viss del förändrade omständigheter skulle gynna en kreativ själ och öka uppblomningspotentialen avsevärt.


________________________