Skapa

Säger Konstnären Optimisten Övervinner Alla Kval Och Hinder:

"Jag är min egen skaparhimmel,
min palett och pensel – min pannå!"

________________________

Ord på pe

Pedant, -isk, -eri
Pejorativ
Pekoral, -ist, -istisk
Pekpinne
Pelarhelgon
Perfektion, -ism, -ist
Perifras, -tisk
Perpetuell
Petimäter
Petitess
Petnoga
________________________

Existentiellt bagage

Även om man aldrig riktigt vet vem man är,
så har man alltid och ofrånkomligen sig själv att släpa på.
________________________

Synkronicitetsurval

Om man blickar bakåt och tänker efter, är det slående hur ens liv kan te sig som summan av en mängd oväntade händelser, och en lång rad av märkliga sammanträffanden. Hur det ena lett till det andra, till synes av en slump (eller kanske något annat?) – allt det osannolika som ändå inträffat.

Men när det kommer till kritan (statistiskt/kritiskt) kan man konstatera: för det mesta händer faktiskt ingenting.
________________________

Min längtan (en dröm i blått)

Om kvällen färgas globen utanför mitt fönster blå. Eller röd.
Eller grön. (Det varierar uppenbarligen.) I kväll färgas den blå.
Så, i nattens mörker upplyst, påminner den mig om min dröm,
min strävan. Och min längtan.

En gång var min längtan ljusgul, svagt. Det var om vintern när ljuset föll lågt, i snäv vinkel, genom spröjsade fönster. Ljusspel på vita väggar. Det rörde mitt inre. Jag tänkte filmisk poesi och evighetsmagi. Evighet – vilket vackert ord (som föreställning). Och att älska. Denn ich liebe Dich, O Ewigkeit.

Och hopplöst förlorad i vansinnets dimma kan ändå anblicken av en blommas skönhet röra till tårar.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower

...

*

Jag hade en dröm i blått. Som en vandring genom outgrundliga labyrinter i en undervattensrymd. Blå – som färgen, nyansen, i Kleins svampreliefmonokrom (vilket underligt ord, knappt uttydbart men ändå vackert). Där, i drömmen, befann jag mig på andra sidan. Jag visste då var jag befann mig: i ett energiskt vilsamt, stillsamt vibrerande, bortomjordiskt evighetstillstånd. (Ständigt denna evighet.)

Jag vet ingenting om andra sidan. Ingenting. Inte ens om jag gjorde mig tröstlöst tung och sjönk mot alltings botten, eller om jag så höll andan i etthundratjugoniotusensexhundra sekunder visste jag.

Jag vet ingenting.

*

Om min längtan var en fågel...

Så tänkte jag för länge sedan. Innan det ljusgula, innan den blå drömmen. Långt innan jag funnit ett språk, då när mina tankar endast kretsade kring hur – att finna någon form av utväg. En väg ut ur mitt transparenta hölje, mitt oändligt tunna skal (och ogenomträngliga pansar). Då, liksom nu, längtade jag.

Jag tänker att jag alltid kommer att längta. Att längtan är min drivkraft.
Och sökandet, förstås.

Jag längtar efter kärlek, ömhet, närhet. Liksom alla andra.
Ja, jag menar alla.

Om min längtan har en färg – så varierar den. Oupphörligen. I jämförelse ter sig mina drömmar bleka, färglösa och grå. Odistinkta. Jag glömmer dem i samma stund jag vaknar.

Men den blå drömmen glömmer jag aldrig.

*

(Jag är vilse nu.)

*

Jag har varit stark. Jag kan i efterhand inte begripa var all denna styrka kommit ifrån. Etthundrasextionio dagar sedan jag vaknade upp. Jag drömde ingenting den natten. Och inget fanns att minnas.

*

Min längtan handlar nog om sinnesro, vad mer kan jag begära? Vad begär ni av mig? Jag är lycklig när jag saknar bekymmer, jag har knappt några materiella anspråk alls, jag tycker att man gott kan laga trasiga kläder.

I min dröm, den blå drömmen, fann jag kanske en liten stuga. Eller ett tabernakel, vad det nu är. Skulle jag kunna få leva där, få vara ifred, få ha min sinnesro. Så underbart. I evighet?

Jag skulle ändå längta efter Henne. Jag kommer alltid att längta efter Henne.

*

I varje ögonblick ett sandkorn,
I varje sandkorn finns en värld,
Så outsägligt vackert, så skönt – när sandkorn faller

*

Min längtan tar aldrig slut. Tar aldrig slut.
(och just därför)

*

(paus)

jag söker efter orden ...

andas
in
ut
blundar
och tar ett steg

ut i tomma rymden

Så skrev jag då. Men jag menade det inte. Jag menade det inte så.

*

Allting förändrades när vintern avtog och försvann. Om våren. När ljuset kom. Kan det vara så? Kanske kan det vara så.

*

Ett vackert ljus.
(ditt ögonljus)

*

Bortom ljus är natten mörk och en vit glob färgas blå. På himlen syns det inga stjärnor och fyrtiosju mil härifrån ligger någon i sin säng och drömmer. Drömmars färger varierar. Liksom ljuset (som lyser upp objekten), liksom längtan (som tränger fram ur bröstet). Liksom ordens innebörd, liksom tolkningarnas klarhet (eller brist på klarhet), liksom modet, styrkan, kraften, viljan – att streta vidare. Trots vilsenhet, trots tvivel. Trots förtvivlad längtan (och just därför).

I natt är alla drömmar blå och ingenting förgäves.

...



________________________

Fönster

Reflektioner. Nya öppningar.
________________________

Noteringar ur ett återfunnet blått spiralblock

"Framtiden finns egentligen inte i någon annan bemärkelse än som 'det potentiellt förflutna'. Det enda vi kan konstatera med facit i hand är att om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi kunnat agera annorlunda (och därmed möjligen påverkat händelseförloppet i en annan riktning).

På samma sätt kan man betrakta det förflutna som 'uppfylld framtid' – det okända som vid en viss tidpunkt förvandlas till 'det som redan skett'.

Framtiden ligger alltid minst ett steg före.

Framtiden är det ovissa, det oformliga, det osynliga, som vi ständigt har i blickfånget, fastän vi aldrig riktigt ser det."

Odaterat
________________________

Omsorgsstyrelsens nya riktlinjer

Omsorgsstyrelsen informerar
________________________

Andy Fite på Jazzomat i Luleå

20 juli, 2007
________________________

Produktion

________________________

Vykort till Konungariket från Hansastaden

Att skriva vykort är en konst, en avvägningens konst, ett balansstycke i termer av lakoniskt uttryck, originella hälsningsfraser och förmedlande av väder (ack, du ljuva konvention). Vykortsskrivandet förhåller sig till brevprosan som haikun till sonettkransen, som fanzinet till den glättiga, fullspäckade och färgglada månadstidskriften, som den gistna ekan i en försurad insjö i Småland till atlantångaren etc.

Jag skriver vykort från Tyskland till nära och kära, vänner och bekanta, konstnärskolleger och kritiker (ömsom ris, ömsom ros). I Tyskland finns det inga Europamärken, man måste kombinera små och stora valörer för att exakt uppnå föreskriven portosats. Eller med knapp marginal överskrida, aldrig underskrida. (Deutsche Postamt är en myndighet utrustad med argusögon och knappast känt för milt överseende.) Och ja, de många frimärkena kräver också sitt utrymme, varvid det där med avvägning kommer till sin spets (vilken del av meddelandet ska jag täcka över, så att den gamla ångmaskinen trots allt inte behöver hämtas ner från vinden? – Jag har aldrig varit särskilt förutseende och skriver alltså först och klistrar sedan).

Jag hämtar mina motiv från konstens värld. Bremen är en stad med möjligheter, i musealt hänseende: Kunsthaus och Weserburg (ett Moderna i mindre format) samt inte långt från staden: Fischerhude och Worpswede – Modersohn, Modersohn-Becker, Vogeler m.fl. Dessutom en och annan stadsmusikant och den högst imposante herr riddare Roland – turistattraktionerna är oslagbara och helt och hållet oumbärliga i dessa sammanhang!





















– Entschuldigen Sie, bitte. Wo finde ich hier irgendwo in der Nähe einen Postkasten?
[...]
– Ach so, um die Ecke? Vielen Dank!
________________________

A Train of Thought

Ibland när jag sitter på tåget och funderar, glömmer jag bort vad det var jag skulle tänka. Men jag är tryggt förvissad om att tanken återvänder. För som vi säger i Norrbotten:
Det kommer tillbaka – allra senast i Bastuträsk.
________________________

Tåget

I morgon bitti tar jag tåget, för att färdas genom molnen, till en annan stad.

En resa är ett äventyr.
________________________

Trosbekännelse

Jag har min egen tro. Den är högst personlig.
Och saknar etikett.
________________________

Ytan fortsätter

Till 33,333 % färdig (eller mer). Fortsättning följer ...

Läs mer här.
________________________

The invisible (visible) man

Now you can't ...
or can you ...?
________________________

The visible (invisible) man

Now you can spot him ...
________________________

Another green world

Brian Eno is playing in my living room.
________________________

Röjer vinden

Jag röjer vinden, rensar, sorterar, slänger, bär, staplar, svettas
– andas in damm.

Jag vilar mig, dricker lemonad, torkar svetten från pannan
– andas ut
________________________

En tanke i förbifarten

När man väl kommer sig för att sig för något, går det oftast undan.
________________________