Noteringar ur ett återfunnet blått spiralblock

"Framtiden finns egentligen inte i någon annan bemärkelse än som 'det potentiellt förflutna'. Det enda vi kan konstatera med facit i hand är att om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi kunnat agera annorlunda (och därmed möjligen påverkat händelseförloppet i en annan riktning).

På samma sätt kan man betrakta det förflutna som 'uppfylld framtid' – det okända som vid en viss tidpunkt förvandlas till 'det som redan skett'.

Framtiden ligger alltid minst ett steg före.

Framtiden är det ovissa, det oformliga, det osynliga, som vi ständigt har i blickfånget, fastän vi aldrig riktigt ser det."

Odaterat
________________________

Omsorgsstyrelsens nya riktlinjer

Omsorgsstyrelsen informerar
________________________

Andy Fite på Jazzomat i Luleå

20 juli, 2007
________________________

Produktion

________________________

Vykort till Konungariket från Hansastaden

Att skriva vykort är en konst, en avvägningens konst, ett balansstycke i termer av lakoniskt uttryck, originella hälsningsfraser och förmedlande av väder (ack, du ljuva konvention). Vykortsskrivandet förhåller sig till brevprosan som haikun till sonettkransen, som fanzinet till den glättiga, fullspäckade och färgglada månadstidskriften, som den gistna ekan i en försurad insjö i Småland till atlantångaren etc.

Jag skriver vykort från Tyskland till nära och kära, vänner och bekanta, konstnärskolleger och kritiker (ömsom ris, ömsom ros). I Tyskland finns det inga Europamärken, man måste kombinera små och stora valörer för att exakt uppnå föreskriven portosats. Eller med knapp marginal överskrida, aldrig underskrida. (Deutsche Postamt är en myndighet utrustad med argusögon och knappast känt för milt överseende.) Och ja, de många frimärkena kräver också sitt utrymme, varvid det där med avvägning kommer till sin spets (vilken del av meddelandet ska jag täcka över, så att den gamla ångmaskinen trots allt inte behöver hämtas ner från vinden? – Jag har aldrig varit särskilt förutseende och skriver alltså först och klistrar sedan).

Jag hämtar mina motiv från konstens värld. Bremen är en stad med möjligheter, i musealt hänseende: Kunsthaus och Weserburg (ett Moderna i mindre format) samt inte långt från staden: Fischerhude och Worpswede – Modersohn, Modersohn-Becker, Vogeler m.fl. Dessutom en och annan stadsmusikant och den högst imposante herr riddare Roland – turistattraktionerna är oslagbara och helt och hållet oumbärliga i dessa sammanhang!





















– Entschuldigen Sie, bitte. Wo finde ich hier irgendwo in der Nähe einen Postkasten?
[...]
– Ach so, um die Ecke? Vielen Dank!
________________________

A Train of Thought

Ibland när jag sitter på tåget och funderar, glömmer jag bort vad det var jag skulle tänka. Men jag är tryggt förvissad om att tanken återvänder. För som vi säger i Norrbotten:
Det kommer tillbaka – allra senast i Bastuträsk.
________________________

Tåget

I morgon bitti tar jag tåget, för att färdas genom molnen, till en annan stad.

En resa är ett äventyr.
________________________

Trosbekännelse

Jag har min egen tro. Den är högst personlig.
Och saknar etikett.
________________________

Ytan fortsätter

Till 33,333 % färdig (eller mer). Fortsättning följer ...

Läs mer här.
________________________

The invisible (visible) man

Now you can't ...
or can you ...?
________________________

The visible (invisible) man

Now you can spot him ...
________________________

Another green world

Brian Eno is playing in my living room.
________________________

Röjer vinden

Jag röjer vinden, rensar, sorterar, slänger, bär, staplar, svettas
– andas in damm.

Jag vilar mig, dricker lemonad, torkar svetten från pannan
– andas ut
________________________

En tanke i förbifarten

När man väl kommer sig för att sig för något, går det oftast undan.
________________________

Stadsvandring

En strålande dag. Jag cyklade till Mariatorget och parkerade cykeln. Sedan gick jag och gick och gick och gick. Ett slags planlöst flanerande helt utan mål, med tankarna som enda sällskap. Inte en enda gång blev jag trött i fötterna, men jag stannade ändå till ibland för att sätta mig ner och insupa stadsbilden, vattnet, himlen. Betrakta de förbipasserande. Fragment av samtal genom vinden, på alla möjliga språk och dialekter. Det är en skön känsla att hitta överallt, att veta hur hela den här staden hänger ihop, att röra sig hemtamt i alla miljöer, att ha gått de här gatorna, de här stigarna förut. Att minnas tillbaka – andra årstider, andra människor, andra omständigheter; sinnesstämningar, tillstånd, tankar.

På Stortorget i Gamla stan blir jag stående bland idel turister och lyssnar på en blåsorkester. I en gränd ser jag en mycket illa medfaren cykel. Jag tycker att den är ganska vacker, samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att se den i detta skick. Som tur var finns det cykelreparatörer.

Nere vid Kornhamnstorg slår jag mig ner vid en uteservering med en kall öl. Jag förlorar tidskänslan, försvinner i tankar. Återvänder som efter en dröm, konstaterar att klockan är nio. Jag cyklar hem. Det är fortfarande ljust ute.


________________________

A rocket house departure

Till Anna
________________________

En ny hamn i sikte

Tidigare än vi kunnat ana har vi redan siktat land – en hamn, ett hem, knappt fyra sjömil bort. Skutan lastas ännu, än har vi inte gett oss av. Men hamnen väntar, trygg och säker – och äventyret väntar likaså.
________________________

Ett vardagsrum

... någon gång, någonstans i Sverige
________________________

Måne över staden

Fullmåne fotograferad från Liljeholmsbron, den 2 juni kl. 1:08 .
________________________

Ett långsamt farväl

Jag håller dig i mina armar. Du är så liten, väger nästan ingenting. Du sover, andas tungt.
Med nattens mörka skynke svept runtom oss
bär jag dig – till vägens ände. Stjärnors ljus i nattens djupa fäll, som ögon vakande, betraktar oss. Där vandrar vi, och du:
Du ger ifrån dig nåt: ett litet, litet ljud – du drömmer.

Jag sträcker ut min hand; och spretar – (mina fingrar) – sträcker ut, försöker nå. Dina fingertoppar är så nära, nästan nuddar dem med mina. Du ler, från andra sidan trädet. Vinden blåser genom kronan, susar mellan löven, skuggors spel på marken. Tystnad. Ljud. Ditt skratt i vinden.

Regn mot fönsterrutan. Dina ögon gråter. Jag, en bit ifrån, tittar upp. En klocka tickar. Varför vet jag aldrig vad, hur, att –
säga när du gråter?
Regnet smattrar, klockan tickar – mot fönstret.

Jag betraktar din fot, där vi ligger i gräset.
Din fot, så späd och vacker, dina smala tår.
Du och jag, och allt det gröna, allt det blå – och tårar,
torkar
liksom gräset blir till hö.

Så står vi där vid vägen under tystnad, och väger våra skäl –
till avsked, till att skiljas.

Till sist tar vi farväl.
________________________