Skogstankar

Ibland – särskilt när jag promenerar i skogen och betraktar mångfalden av kottar, barr, pinnar, stenar – slås jag av tankar som den här:

"Minnet av en händelse är som miljontals partiklar (eller pusselbitar) som man efter bästa förmåga försöker foga samman till en någorlunda sammanhängande bild. Problemet är dock att bilden med alla dess partiklar, hur bra den än hänger ihop, skingras så fort vi slutar fixera den i vårt medvetande, och måste därför skapas på nytt varje gång vi försöker återkalla den – med resultatet att en och samma bild aldrig kan återuppstå, då byggstenarna är oräkneliga och kombinationerna nästintill oändliga. Vår mänskliga hjärna är kreativ och i de allra flesta fall alltför kreativ för att oförändrat låta minnet bestå. Dessutom tillkommer miljontals nya partiklar för varje gång vi försöker erinra oss något – nya minnen har adderats, dels ur nya upplevelser, dels ur nya rekonstruktioner av gamla minnen. Lägg därtill att den mänskliga 2000-talshjärnan, enligt de senaste forskarrönen, har väsentligt sämre förmåga att memorera saker i jämförelse med äldre cerebrala upplagor.

Vi kan med andra ord inte vara säkra på någonting – särskilt inte det vi tror oss minnas."

Och jag traskar hemåt genom skogen, finner de rätta stigarna.
Jag minns alla mina promenader, men jag ser inte längre vad som hände eller hur, för alla träden.


________________________