Jag håller dig i mina armar. Du är så liten, väger nästan ingenting. Du sover, andas tungt.
Med nattens mörka skynke svept runtom oss
bär jag dig – till vägens ände. Stjärnors ljus i nattens djupa fäll, som ögon vakande, betraktar oss. Där vandrar vi, och du:
Du ger ifrån dig nåt: ett litet, litet ljud – du drömmer.
Jag sträcker ut min hand; och spretar – (mina fingrar) – sträcker ut, försöker nå. Dina fingertoppar är så nära, nästan nuddar dem med mina. Du ler, från andra sidan trädet. Vinden blåser genom kronan, susar mellan löven, skuggors spel på marken. Tystnad. Ljud. Ditt skratt i vinden.
Regn mot fönsterrutan. Dina ögon gråter. Jag, en bit ifrån, tittar upp. En klocka tickar. Varför vet jag aldrig vad, hur, att –
säga när du gråter?
Regnet smattrar, klockan tickar – mot fönstret.
Jag betraktar din fot, där vi ligger i gräset.
Din fot, så späd och vacker, dina smala tår.
Du och jag, och allt det gröna, allt det blå – och tårar,
torkar
liksom gräset blir till hö.
Så står vi där vid vägen under tystnad, och väger våra skäl –
till avsked, till att skiljas.
Till sist tar vi farväl.
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar