Filmrecension

Det var länge sedan min förmåga att leva mig in i den här typen av filmer upphörde att existera, och det är därför med en strikt objektiv blick som jag tar mig an fredagkvällens actiondrama.

Jag missar första halvtimmen, men det har egentligen ingen betydelse eftersom filmens förutsägbarhet är så utpräglad att man i alla fall vet precis vad som ska hända. Till exempel inser man på ett tidigt stadium att den smådjursplågande Peter Stormare kommer att bli uppäten. Det blir han följaktligen också. Av mycket små rovdjur. Här noterar vi med intresse att samtliga rollfigurer i filmen är hierarkiskt indelade efter sin "umbärlighetsfaktor", en rangordning som ger för handen ett slags dramaturgisk näringskedja om man vill, där det klart framstår vem som härnäst står på tur att ätas upp.

Filmen bygger uteslutande på spänningsladdade scener, som filmmakarna gör sitt yttersta för att suga ut till sista droppen. Den mest dramtiska scenen, en bokstavlig cliffhanger, tänjer man ut till hela tjugo minuter innan den avslutas med att den snälle tjocke killen, som precis räddat livet på våra tre hjältar (deras liv hängde på en tunn tråd eller i alla fall ett kraftigt rep, se livlina), blir, ni kan säkert gissa det, uppäten.

För att skapa identifikation hos den yngre delen av publiken har man skrivit in i manus att den snälla forskaren har tagit med sig sin tolvåriga dotter på expeditionen. Hon är en riktig black om foten för våra äventyrare, ända tills hon plötsligt visar prov på gymnastiska förmågor utöver det vanliga och skickligt oskadliggör en angripare. I en annan roll ser vi den samvetsgranne miljöaktivisten, som med föredömlig handlingskraft norpar två patroner från storviltsjägaren och därmed snuvar denne på sin trofé; för två patroner var allt han hade för att bringa det stora matriarkrovdjuret om livet. I stället sövs hon, vilket leder oss in på finalen, en förflyttning av händelserna från den isolerade djungelön till storstadens larm och folkvimmel: San Diego.

Den storhetsvansinnige onde forskaren deklamerar stolt sina grandiosa visioner, medan en båt med huvudattraktionen i lasten i full fart styr in mot kajen. Båten är herrelös och har en lemlästad besättning. Lemlästad av vad? – då det vidunderliga monstret fortfarande är inlåst. Efter smärre dramatik i form av förstörelse, explosioner och dråp i ett närliggande villaområde slutar allting dock, som sig bör, lyckligt. De rättrådiga forskarhjältarna ställer allt till rätta och den onde forskaren blir – uppäten.

Filmen har ur underhållnings- och spänningssynpunkt en del poänger, men ett konstnärligt värde existerar blott i teorin, som en tänkt punkt som bara nästan tangerar en nivå strax över noll, vilket sammanfattningsvis gör den till rena rama bottenskrapet. Vi talar här alltså om The Lost World: Jurassic Park.

(Jag hade ju lovat att aldrig mer... men jag kunde inte låta bli)
________________________