Himmel över Högdalen

Solen, en kal ensam glödlampa upphängd i luften har slocknat, så att ett sällsamt ljus sänker sig över förorten. En tyst måne, grubblande och inåtvänd, tittar fram och betraktar häpet scenerierna. Någonstans dras en blodröd rullgardin ned. För gott. Genom den tjärdoftande natten fladdrar kritvita bevingade öron, surrandes som flugor. Självlysande radioaktiva citroner faller, nej, regnar ner, likt uppfällda paraplyer från en mörkrosa Magritte-himmel.

Den inre rösten säger: "Verkligheten är en illustration (som en blyertsteckning av Phil Davis iförd ögonbindel, darrhänt av för mycket kaffe), men som sådan mycket övertygande."

Var det där en felhörning, en förrymd fembent enhörning som bedrägligt antagit skepanden av en röst ur tomma intet?

Upp ur tomrummet mellan gatstenarna sticker en ohederlig knölföda fram sitt fula tryne. I ett närbeläget vildvuxet buskage idkar två brunstiga Picasso-elefanter hämningslöst könsumgänge. Snablar! Elefanter? Ur betongen reser sig tallar och granar som talar om grannar som väsnas. Det viskas om spådomar utvunna ur ultramarinblå kaffesump.

Radiosignaler genomtränger människornas innersta tankar. Ett kinesiskt sändebud, från andra sidan draperiet, öppnar en låda av bly. Ut flyger en gul fågel. Drömskt kvitter. Stillhet. Musik.

Mandrake har lämnat byggnaden.
________________________