Element

Vattnet rann porlande genom mina lemmar. Det var blått och behagligt och gjorde mig gott. Luften svepte runt huvudsvålen, tvinnade tyngdlösa totar av häpen förundran, vilka sträckte sig ut i vindpinad längtan. I mitt bröst brann en förtärande eld vars lågor slickade hjärtat rent från synd. En glödande klump av pulserande lava. Mina ben borrade sig ner i marken. Från fötterna utgick tårna i långa krokiga vindlingar vidare ner i myllan, som själva rotsystemet för min uppenbarelse.
Jag existerade i samklang med de elementära krafterna - jag var ett med universum.