Ett slags seende

Den likgiltiges blick behöver du aldrig möta.
________________________

Våren i Florens

________________________

Jag ser: En betraktelse

Jag betraktar utsikten genom fönstret: Jag ser hur snön faller.

Jag ser: Det snöar.

Jag ser: En betraktelse genom fönstret: Det snöar.

Jag skriver: Jag betraktar utsikten: Jag ser hur det snöar.

Betraktelsen: Att se hur snön faller utanför fönstret.

Att skriva: Jag ser betraktelsen, hur den faller på utsidan, hur den snöar genom fönstret.
________________________

Ur textarkivet:

När visionen — föreställningen om det fulländade —
en gång för alla åskådliggjorts och slutgiltigt gestaltats; —
är den redan förstörd.
________________________

Fågelhaiku

Talgoxens kvitter
ur snötunga tallars rum
vitt, svart, gult, grönt, brunt

Duvor lyfter nu,
i ett fruset ögonblick,
hänger i luften

Mås i segelflykt
högt över hustak och torg
Friska vindar bär
________________________

Skalet

Stenen är sluten. Men där stenen har en spricka, dit in når ljuset.
________________________

Djup. Ensamhetens rum

Inuti mig finns ett djup av ensamhet dit ingen annan når.

Det är det absolut privata. Där endast jag kan träda in.

Jag är inte ensam i den här världen; jag känner mig inte ensam.
Jag ser dig i ögonen, du och de andra, alla människorna;
vi skrattar tillsammans.

I mötet med omvärlden, möter jag något; jag ser mig själv.

Jag är inte ensam, men inuti mig finns ett djup av ensamhet. Mina egna rum av bortomspråklig tillvaro, en tankeexistens i avsaknad av innehåll – det målande, det malande, aldrig upphörande; det cykliska.

Ett rum av rent varande och existens. Ett tillfinnande. En kärna.

Dit söker jag mig ibland. Till den plats dit ingen annan når.
________________________

Bremen i november, anteckningar från en resa

ÅTERKOMSTEN



(Fotstegen lätta nu)

Ytterst medveten om omvärlden i novemberregnet, vandrar längs spegelblanka, våta kullerstensgator och där: kulörta paraplyer!
___Ett par i femtioårsåldern går förbi med en regenbogenregenschirm – ett regnbågsparaply. Mannen och kvinnan lyser så som lyckliga människor mitt-i-livet gör, en glädje över livet, över att ha levt och att fortfarande ha många goda dagar och år framför sig.
___Jag tänker tankar; dessa inre bilder kretsar kring en byggnad vars delar – en efter en – byts ut och därmed ständigt förnyas, men ändå förblir intakt – en och densamma. Efter en viss tid, säg ett par år, är alltså samtliga byggstenar utbytta och byggnaden därmed helt ny, men den kommer ändå förefalla vara samma byggnad som den var från början.
___Kanske är den också det.

Dricker en Christmas Coffe i centrum, Stadtmitte, enligt gammal tradition, inte alls oangenämt men jag fylls av ett visst vemod.

Vad heter de svarta fåglarna?
Så tänkte jag då. Nu vet jag:

kaja
kråka
råka
stare
koltrast
– korp

(Dohle, Krähe, Saatkrähe, Star, Amsel, Kolkrabe)

Bremen i november, godsjärnvägen, väntan, lång väntan vid övergången. Bland alla de grå husen, kontorsbyggnaderna, lagerhallarna: en lysande gul banan.
___En banan i Bremen i november.


________________________

Ett andetag

Inspiration:
Djup inandning. Blundar.
Tre andlösa sekunder.
Fylld av friskhet.
Andas ut. Slår upp ögonen.

Och tar ett steg rakt ut i världen.
________________________

Februariljus

Till mor



Den tid då året än är ungt, och solen
värmer sitt hår i Vattumannens tecken,
när dagen snart blir lika lång som natten
och rimfrosten som sveper alla marker
tecknar en avbild av sin vita syster

Ur Den gudomliga komedin av Dante Aligheri;
sång I:XXIV
Översättning: Ingvar Björkeson
________________________

I detta nu

Eftersom jag har ett jobb som kräver en del av mig rent mentalt måste jag hitta vägar att finna ro mellan varven. Tecknandet har ofta fungerat bra, men det blir ändå en ansträngning och är aldrig heller helt kravlöst trots att det är dit jag försöker föra det.

Just nu finner jag mycket mer tillfredsställelse i att söka stillheten och den lugna andningen, att betrakta tankarna i stället för att låta mig föras med i förföriskt virvlande uppåtrörelser och aldrig sinande flöden.

Skogen är lugn, men den är inte alltid tillgänglig – eller det kanske är precis vad den är? Jag har ju tur att bo nära den fysiska skogen, endast trehundra meter bort reser sig tallarna.

Apropå skogen lånade jag nyligen Thoreaus Fågeldagbok från Walden. Han fann något där i naturen, långt bortom civilisationen. Tystnaden i skogen – skogens ljud, skogens stillhet.



I den inre skogen finns en stor lugn sjö och ett berg, en måne; en rofylld väntan på just ingenting – frid.

Människor som ägnar sig åt meditation i många år brukar ofta förlänas ett vackert stoiskt lugn. De har aldrig svårt att somna, sägs det. Sömnen är någonting som varit problematiskt; jag har haft min beskärda del av sömnproblem. Nu är det emellertid länge sedan jag hade svårt att somna. Även om jag ibland upplever att det tar lång tid att sjunka ner i drömmarna kan min fru intyga att jag varje kväll somnar på två-tre minuter.

I datorns tidevarv skapas stress och det gäller att tömma cacheminnet/medvetandet ibland; på sista tiden har jag rent bokstavligt blivit bättre på att stänga ner flikar i Firefox (förut kunde jag ha 25-30 flikar öppna i flera veckor).

Kanske en vecka offline vore en idé? Jag minns en tid för länge sedan när jag kunde starta webbläsaren, kolla e-posten och därefter sitta helt tom i skallen och inte veta vart jag skulle ta vägen. "Du var redan där", som en zenbuddhist skulle ha sagt.




Det som verkligen är viktigt glömmer man inte. Jag förlägger allt färre saker. Det är intressant.

Någon nämnde Konrad Lorentz. I en text i boken Djuriskt och mänskligt beskriver den berömde österrikiske etologen kajornas liv; han skriver att de har det mest organiserade och fulländade djursamhället bland ryggradsdjuren. Trots sin kärlek till fåglarna blev Lorentz, enligt surrealisten och forskaren Mattias Forshage, faktiskt en gång attackerad av kajor.

Kajans latinska namn Corvus monedula betyder för övrigt "myntätande korp". Här på Friskväderstorget kan på hösten stora flockar kajor beskådas.


________________________

Vinterland

Bilden ovan av en krispigt klar vintereftermiddag är drygt en månad gammal. I dag är det strax över noll, slaskigt och blött. En tjock vinterdimma har lagt sig över hustaken och skymmer skogen längre bort. En och annan måssiluett svävar förbi utanför fönstret.

Jag samlar fåglar nu för tiden; nya arter, nya läten. Läser om kajornas avancerade samhällen och flyttfåglarnas häckningsområden. Det är spännande med nya intressen och att upptäcka hur man helt plötsligt får syn på det man intresserar sig för vart man än går. I går på väg till jobbet såg jag en domherre, senare en stare. Jag läser: "Liksom så många andra fåglar med välkända läten ansågs också staren vara en pålitlig väderspåman. När han lät höra sin mjuka flöjtvissling var man säker på att det skulle bli regn."
Och i dag är fönsterrutorna blöta av regndroppar.

Snö, fåglar och inre lugn. Jag dricker yogi-te: citron och ingefära. Läser Kabat-Zinn. Njuter av min ledighet.

En text på dn.se
________________________

Fågelträdet

Idag betraktade jag andäktigt det stora trädet utanför fönstret. Jag såg på samma gång en björktrast, tre gulsparvar och två talgoxar. På marken skuttade en skata.
________________________

Anteckning (filosofisk tanke i förbifarten), 16/1

Kan jaget jaga sig själv?
________________________

Bloggförbannelsen

Varför skjuta upp till i morgon, det du kan skjuta ut idag?
________________________

Tankar om ensamheten

Ensamhet är ett ord med många betydelser. Det kan vara ett ord som skrämmer, och det är sant att ensamhet kan vara fruktansvärt. Ingen vill känna sig ensam. För mig är det ändå ett ord som i de flesta avseenden väcker positiva associationer. Jag antar att man väljer själv.
___Jag tror att ensamheten kan vara nödvändig ibland. Jag anser att det är en människas förbannade rättighet att få umgås med, ja vårda sin ensamhet. Det är en rättighet att få ha tillgång till ett privat rum. Endast genom att gå in i ett slutet rum med sig själv och ingen annan kan ett avgörande möte uppstå, en inre dialog, där det man sökt efter visar sig så som det verkligen är. För det är du som finns där. Där inne. Det är du. Du som är jag.
___Varje människa bär med sig sin ensamhet vart hon än går. Man kan nog säga att det är synd om den människa som inte har tillgång till sin ensamhet, den som aldrig kan vila i sig själv. Ensamheten har förmågan att berika, den har potential att låta människan växa. Ensamheten ger tröst, den läker.
___Det är så jag ser på den. Ensamheten, min vän.



För övrigt borde jag ta och möta mig själv igen, snart.
___Tala. Lyssna.
________________________

Tankar om läsning

Jag parallelläser ofta böcker. Det kan vara riktigt inspirerande ibland. När det blir som bäst blir det en ovanligt lyckad hypertextläsning, en sådan där det öppnas upp oanade möjligheter, där fantastiska tankehybrider uppstår, där texterna korsbefruktar varandra; en läsning som leder till hisnande upptäckter och någon gång även till insikter. Sådana där intensiva stunder av rus och lycka.

Men det finns alltid en risk att flödet avtar efter ett tag, att det hela övergår i ett famlande, ett fruktlöst försök till hopsamlande och omfamnande av allt det stora; en ansträngning som ofta slutar i ren frustration. Då blir det i stället till ett hopplöst tafatt hattande mellan olika böcker, olika texter, olika tankevärldar – något som bara skapar oreda och splittring. Jag hamnar då i ett fullständigt outhärdligt tillstånd av rastlöshet, en känsla som helt strider mot något som finns djupt rotat i mig: mitt behov av sinnesro.

I denna dragkamp mellan det som jag själv förvandlat från ett nyfiket sökande till plikt och tvång återstår till sist endast en möjlighet: flykten! En flykt in i något annat – distraktionen som befrielse – att uppslukas av vad som helst (bara något annat) som må komma i min väg.

Det är att ge upp i positiv bemärkelse – att ge upp det inbillade – och förhoppningsvis kunna finna åtminstone ett uns av just sinnesro och stillhet. För om det sker, sker det alltid någon annanstans.
(Någon annanstans än där man först började söka).



Ibland tänker jag på Borges Biblioteket i Babel.
________________________

Nostalgi: Reklam

________________________

Att värka en text

Jag skulle behöva skriva nu: en lång, lång och klarsynt text,
som redde ut alla mina känslor och tankar, som fick mig att omformulera allt som händer nu; att se allt i ett klarare ljus,
att förstå; att möta mig själv i mig själv – och försonas, renas,
bli hel igen ...
________________________

Att betrakta en vacker tavla en lördagseftermiddag, alltmedan novembersolen drar sig undan

Jag sitter i stillheten, i tystnaden; hör köksklockans taktfasta tickande medan jag dväljs i lugna rum. Timmarna drar sig långsamt fram, men jag har inte långtråkigt; jag har ett rikt inre liv.

Tavlan föreställer ett fjällandskap och tankarna leder långt norrut, till Lapporten. Men den här bilden föreställer förmodligen en annan plats.

Ett djup öppnar sig inåt. En bäck porlar fram. Skickligt pålagda färglager i allt ljusare nyanser, som mjölkvita hinnor av tilltagande tunnhet, täcker bergstopparna och låter dem försvinna in i avståndets dis. Tavlan liksom ramen går i beige, grått och brunt; där finns stänk av blått och ljusgrönt. Det vildvuxna gräset kring bäcken flammar modest; när man tittar nära: gyllene gult, slingrande apelsinskalsfärgade penseldrag med fläckar av rosarött och ljust lila. På avstånd blir bilden ännu mer levande, detaljerna tätnar till ett hisnande realistiskt landskap; man hör bäcken, man ser molnmassiven glida fram i fjärran. En fläckvis spotlightbelysning skapar högdagrar på marken och i vattnet.

Jag kontemplerar. Insuper lugnet och blir varse ljuset som sakta drar sig ut ur rummet genom fönstret i väst. Som av en skuggslöja draperas tavlan och jag sluter mina ögon.

Jag öppnar ett fönster och vädrar i rummet.
Släpper in frisk kylig höstluft.
Tillåter mig själv att ligga ner,
känner min kropp, känner min egen tyngd.
Jag förnimmer mitt hjärtas slag, hör mina lungors andetag.

En fjärran fjällbäck som porlar.
________________________