Molnet

Isflak

.

Kastanjeträdet vid Årsta torg

Work in progress

En alldeles vardaglig händelse

I går var sista giltighetsdag för mitt SL-kort. Jag ville inte köpa något nytt. Det kan fortfarande vara ganska kallt ute ibland, men det mesta av snön har i alla fall smält bort, så jag tog fram cykeln ur cykelrummet. Pumpade upp däcken och cyklade en sväng.
I morse regnade det och var kallt. Jag bet ihop och cyklade de nio kilometrarna till skolan. Det är så mycket man hinner glömma bort under vintern. Som alla vettvilliga medtrafikanter t.ex. Det gäller att se upp. Men det är bra för tankarna att cykla, man känner sig friare och man får motion.

Jag har tagit fram min cykel.
Det känns som en början på något nytt.
________________________

Där gryningens okända kraft porlar fram i evig tid och ande

Amen.

Stiltje

Min fascination för det skenbart händelselösa är stark. I långa kedjor av sammanlänkade ögonblick av orörlig väntan och absolut stillhet vilar en potential, ett löfte om förnyelse - transcendens. Långsamheten vinner i längden, det handlar inte om att uthärda stiltjen, utan att bli ett med den, förvandlas och bli varse riktningen. Det är då det händer.

Att stilla betrakta ljusfenomen vid ett köksbord en söndag i mars

Så här hoppfullt har det som är och det som komma skall inte tett sig på mycket länge. Det är en känsla av lugn och tillförsikt. Tillit. Överblick. Trygghet. Jag överlämnar mig åt förändringen, inte passivt men som medskapande.

Att färdas

Att färdas mellan punkt och punkt längs en ändlös rad av punkter.

(vilopaus)

Jag varvar ner och släpper tankarna. Unnar mig att vila. Tids nog ska en hel del uträttas, men idag tillåter jag mig att vara stilla.

Bångstyriga energier

Det spritter och sprätter och sprudlar. Tankarna rör sig uppåt i spiral. Idéerna poppar upp som svampar ur jorden. Jag är full av rörelseriktningar. Det är mycket som vill ut. Möjlighetshorisonten vidgas. Allt är potential och nya öppningar. Krumbukter i kroppen och inre kullerbyttor. Tusentals planer att sätta i verket. Oändligt med tid, men allt hinner jag ändå inte med att göra. Inga måsten, inga skan. Jag vill bara leva och flyta med i det kreativa livsflödet. Vara lycklig och finnas till. Solen i magen och moln i blick. Fötterna i jorden och armarna utåt som vingar.

Himmel över Högdalen

Solen, en kal ensam glödlampa upphängd i luften har slocknat, så att ett sällsamt ljus sänker sig över förorten. En tyst måne, grubblande och inåtvänd, tittar fram och betraktar häpet scenerierna. Någonstans dras en blodröd rullgardin ned. För gott. Genom den tjärdoftande natten fladdrar kritvita bevingade öron, surrandes som flugor. Självlysande radioaktiva citroner faller, nej, regnar ner, likt uppfällda paraplyer från en mörkrosa Magritte-himmel.

Den inre rösten säger: "Verkligheten är en illustration (som en blyertsteckning av Phil Davis iförd ögonbindel, darrhänt av för mycket kaffe), men som sådan mycket övertygande."

Var det där en felhörning, en förrymd fembent enhörning som bedrägligt antagit skepanden av en röst ur tomma intet?

Upp ur tomrummet mellan gatstenarna sticker en ohederlig knölföda fram sitt fula tryne. I ett närbeläget vildvuxet buskage idkar två brunstiga Picasso-elefanter hämningslöst könsumgänge. Snablar! Elefanter? Ur betongen reser sig tallar och granar som talar om grannar som väsnas. Det viskas om spådomar utvunna ur ultramarinblå kaffesump.

Radiosignaler genomtränger människornas innersta tankar. Ett kinesiskt sändebud, från andra sidan draperiet, öppnar en låda av bly. Ut flyger en gul fågel. Drömskt kvitter. Stillhet. Musik.

Mandrake har lämnat byggnaden.
________________________

Ljus

Vinterljus. Gryningsljus. Dagsljus. Det är ljust ute. Det är ljust inne. Inuti. Ljus i hjärtat. Ljus i själen. So long, rullgardin. Flödande ljus. Spirande ljus. Helande ljus. Levande ljus. Ögonljus. Ljus musik. Ljusa bilder. Ljusa tankar. Ljusord. Ljusår. Ljusenergi. Stjärnljus. Månljus. Solljus. Osynligt ljus. Magiskt ljus. En upplyst värld. Stilla ljus. Långsamt ljus. Tyst ljus. Undervattensljus. Ovanmolnenljus. Människoljus. Ljusfält. Ljusenergi. Ett aldrig sinande, allting genomströmmande ljus.

John Andersson tar en tur över Högdalen i flygmaskin med Torsten Renkvist (förklädd till Arne Axelsson) som pilot

________________________

En bra dag

I går var en bra dag. Jag vaknade tidigt och kände mig pigg och utvilad. Jag steg resolut upp ur sängen, bryggde kaffe och kokade gröt. Jag inmundigade mitt enkla morgonmål med vördnad, läste en intressant kulturartikel i tidningen och beundrade den vintriga och översnöade gården genom fönstret. Jag duschade och klädde mig för att sedan bege mig en halvtimmes färd söderut, där jag stämt möte med en intressant och fascinerande människa för en intervju. Vi genomförde intervjun under ett par timmars pratsam samvaro. Det blev mycket lyckat. Jag är nöjd. Det var en bra dag.

Stencirklar

________________________

En text som vill något

- Det mesta här i tillvaron är kemi, min vän.
- Javisst, men vad är kemi?


Det är skymning. Människorna rör sig i pulserande strömmar på gatan nedanför. Jag sitter på Kulturhuset i Stockholm och dricker kaffe. Jag har just skrapat en trisslott - ingen vinst. Jag tänker att "det är jävligt jobbigt just nu, men på något sätt måste det gå!" Jag överväger att börja med anti-depressiva igen. Jag undrar varför steget känns så svårt att ta, det har ju hjälpt mig förut. Det går inte att ha det så här, somliga morgnar orkar jag inte ens kravla mig upp ur sängen. En människa ska inte behöva ha det så. Jag vill leva fullt ut, inte begränsas av en depressiv logik.

För några månader sedan skrev jag att jag var glad för erfarenheten av att ha varit deprimerad, även om själva upplevelsen var hemsk. Det är sånt man skriver när man känner sig stark, när man har känslan av att ha övervunit alla kval. Nu ångrar jag att jag skrev så. Nu är jag inte glad alls.

Bilarna cirklar runt i rondellen utanför. Inne på caféet råder ett dämpat sorl.

Om jag börjar ta tabletterna nästa vecka får jag räkna med två-tre veckor innan det ger resultat. Kanske kan jag känna mig lite glad om en månad? Kanske kan jag till och med möta våren med ett leende, full av sprudlande energi och tillförsikt inför framtiden? Jag sätter mitt hopp till kemin, det är klart. Många människor motsätter sig tanken på att ta medicin för att må bra, med argumentet att det bara är att angripa symptomen och inte att komma till rätta med själva orsaken. Om det fanns en naturlig läkeprocess vore det väl bra, men den tar för lång tid tror jag. Man hinner ge upp många gånger om. Psykologsamtal och andra åtgärder är visserligen guld värda, men är kanske inte alltid tillräckliga. Jag tror det kan behövas något konkret, en katalysator. Nu har jag slutligen övertygat mig själv.

Det må vara ett lotteri och med risk för att dra en nitlott har jag bestämt mig för ett försök. Jag vill ta mig ur det här. Livet är för kort för att slösas bort på sjukdagar i sängen.

Jag dricker upp kaffet och tittar ut över staden. Det är mörkt ute. Men det är ändå mer ljus än mörker.

Kärnan

Djupt inne i mig finns något som rymmer allt det andra. Ur vilket allt har vuxit fram och blivit till. Djupast i mig finns min kärna. Det som återstår när allting annat skalats bort. Jag. Jag är. Kärnan. Navet. Den fasta punkt kring vilken allting kretsar.

Jag skriver några stilla rader

Det är vinter
Genom fönstret ser jag spår
som leder

Leder hem?
Jag orkar inte blicka längre fram
än jag kan sträcka handen
Orkar inte blicka bak
Ett översnöat landskap

Jag skriver nästan aldrig nu för tiden
Orden fäster ej, de saknar tyngd
Jag tecknar nästan aldrig heller
Inga ord, inga bilder
Och tankarna som trängs i huvudet
kunde jag mig klara utan

Mitt öde må beseglas
eller helt förändras
i samma stund som jag gör annorlunda
tar en annan väg
Blir mig själv på nytt