Stockholm, 26/5, 2006
Älskade vän,
Det finns stunder av plötslig klarhet när allting drabbar en.
Oväntat, obönhörligt.
Som när rummet man sitter i en mulen aprildag utan förvarning lyses upp, av att solen brutit igenom molnmassorna och sökt sig in genom ett fönster.
En överrumplande förändring, en överraskande glädje.
Så betraktar jag dig nu – i ett annat ljus.
För mig var du alltid mod och klokhet, idel positiva egenskaper värda att beundra.
Lyhördhet, respekt, tillit, kärlek – av dig har man kunnat lära. Och allt det jag en gång såg i dig ser jag fortfarande, men jag ser dig skarpare nu.
Solen skiner i ditt hår.
Du gnistrar som en diamant.
Det finns långa dagar av väntan, längtan och stilla förhoppningar. Det finns drömmar som aldrig uppfylls, men som dröms ändå. Det finns oceaner av tid att uthärda eller fylla sitt liv med, att göra något stort av – det finns tusentals ting att uträtta. Det finns miljoner val att göra, beslut att fatta, vägar att gå. Jag vill inte hysa några illusioner, men i mitt hjärta har jag en känsla som är överväldigande. Möjligheterna är oändliga och oändligheterna är möjliga. Vi är stora och små på samma gång, till och med världen är liten ibland, trots att den tycks sakna slut.
När vi möttes den gången, när våra blickar sökte sig in i varandra visste jag.
Att väntan är något jag inte fruktar. Att det som är riktigt gott är värt att vänta på.
Därför väntar jag.
Du finner mig vid horisonten.
När du kommit fram och ställt dig vid min sida, ska jag fatta din hand. Och om du vill, ska vi gå tillsammans – mot äventyret, stillheten, glädjen, framtiden.
________________________
