Jag läste ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i dag. Det är en gripande, obeveklig och smärtsamt uppriktig text i vilken Heberlein berättar om sin psykiska sjukdom, bipolär typ II, och om svårigheterna som finns främst i depressionerna: skammen, självmordstankarna, hopplösheten – känslan av att inte orka, att inte vilja leva. Det är en mycket mörk text, men framför allt präglas den av en intensiv längtan efter att reda ut och klara upp. Begreppen. Tankarna. Förtvivlan. Heberlein är obönhörlig, kalfatrar och nagelfar varje aspekt av sitt liv. Är det värt att leva? Finns det någonting att leva för? Allting kastas överbord – familjen, karriären, vetenskapen, tron.
Stundtals lyser Heberleins narcissistiska sida igenom, ett slags förtvivlad självupptagenhet. För vad hon än uppnår, hur mycket uppmärksamhet hon än får, hur framgångsrik hon än blir, så ser hon sig ändå som misslyckad och olycklig – misslycklig, som hon själv uttrycker det. Hon berättar självutlämnande om sin ångest; om sina otrohetsaffärer; om en hemsk våldtäkt som hon utsattes för som ung; om de ständigt återkommande självmordstankarna; och om hur ensam en människa kan vara som tvingas leva med dessa tankar. Hon intellektualiserar självmordet, ger sig i kast med de stora filosoferna, argumenterar skarpt, för att sedan förkasta allt – självmord handlar inte om moral, det är en tragedi för alla inblandade. Hon skriver om sin kärlek till sina barn, till sin man, och det som andra kanske aldrig kan förstå: att självmordstankarna faktiskt inte står i relation till den lycka familjelivet innebär eller snarare skulle ha kunnat innebära – hon har ju allt, men är ändå aldrig lycklig. Så vad hjälper det en olycklig människa att i andras ögon framstå som lyckad, som avundsvärd? Även lyckade människor tar livet av sig, lyckliga människor däremot gör det inte.
I slutet av boken citeras autentiska självmordsbrev skrivna av okända, delvis anonyma människor – idel sorgliga livsöden summerade på några få rader, en bottenlös förtvivlan speglad i några sista ord. I all tragik framträder plötsligt något annat som Heberlein hittills hållit tillbaka, rent av dolt, i sin täta, svarta men ändå intellektuellt distanserade text: det banala med självmordet, det impulsiva, det dumma, det onödiga och futtiga i att ta sitt liv. Sedan klarnar blicken igen och det oerhörda, det oändligt tragiska och ofattbara öppnar sig på nytt. Det är som om Heberlein ställer dessa numera döda människors tafatta sista meddelanden till omvärlden mot sin egen övertygelse om att det hon tänker göra kan rättfärdigas. Men är det verkligen en övertygelse? Kan självmord verkligen rättfärdigas? Heberlein svarar inte på frågan, hon tvivlar, rådfrågar filosoferna, rådbråkar sin själ, väger kärleken till barnen mot smärtan och ångesten. Hon har inga svar. För det är inte en fråga som någon kan svara på. Inte Foucault, inte Améry, inte Hill jr eller Camus – inte någon filosof i världen.
Frågan om människans frihet kommer oundvikligen upp under läsningen. Är döden något man kan välja? Har man verkligen något val – om man nu inte vill dö, men inte heller vill leva? Det rationella självmordet, Freitot, som nämns i texten, kan knappast existera annat än som en romantisering av döden. Människan vill inte dö. Alltså är varje självmord irrationellt till sin natur, något som kunde ha förhindrats.
Heberlein driver på ett närmast maniskt sätt texten framåt – outtröttligt fortsätter hon ända in till slutet. Hon skriver om ett känsligt ämne, laddat och antagligen både skrämmande och svårt att helt begripa för den som själv saknar erfarenhet av något liknande. Som läsare kan man säkert vilja hålla texten på avstånd, men det måste vara svårt att värja sig helt. Jag lämnas till sist med en känsla av att ha fått en inblick i något, en skarp glimt av en ofattbar, men ändå inte särskilt främmande, smärta. Det blir i slutändan till en känsla av att ha förstått något viktigt, utan tvekan något helt avgörande.
________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar