Så vacker en stilla vintermorgon. Så vacker man kan känna sig inombords, så stilla.
Det ser bra ut på många sätt, kursen är lagd. Och om allt sammantaget kunde man kanske säga: det har aldrig varit bättre. Men om allt ändå inte är bra, om det faktiskt inte är det, ska jag förneka det för den vackra vintermorgonutsiktens skull? Jag ser, registrerar – men ibland känner jag inte något förrän långt efteråt.
Jag känner så mycket, mycket känner jag. Harmonin finns där, tror jag; och jag känner någon form av lycka. Men mycket annat går inte att bortse från. Mitt psyke är en labyrint.
Ur fokus och i rörelse, baklänges och i sidled. När jag vill att det ska klarna helt, att varje morgon ska vara så, just så, förändras det och övergår till något ogripbart. Splittring, var ordet.
Splittra, splittrad. Frustration var ordet. Frustrerad över att trots goda föresatser inte nå ända fram. Jag har fastnat i en tankeloop.
________________________
2 kommentarer:
Det där bruna ser ut som en skulpturvariant av dina teckningar. Ja, det är det!
Bilden är tagen inne på en mycket speciell och rätt obehaglig utställning på Göteborgs konsthall – Concretion Re av Thomas Hirschhorn. Man ser skyltdockor penetrerade av tusentals skruvar i ett rum tapetserat med brun packtejp. I övrigt i utställningsrummen (ej på bilden) fanns hemska fotografier på lemlästade kroppar, grova pornografiska bilder och allmänt motbjudande saker.
Det var obehagligt som sagt, men bra. Och det behöver väl knappast sägas: alls inget för den "känslige betraktaren".
Skicka en kommentar