En text som vill något

- Det mesta här i tillvaron är kemi, min vän.
- Javisst, men vad är kemi?


Det är skymning. Människorna rör sig i pulserande strömmar på gatan nedanför. Jag sitter på Kulturhuset i Stockholm och dricker kaffe. Jag har just skrapat en trisslott - ingen vinst. Jag tänker att "det är jävligt jobbigt just nu, men på något sätt måste det gå!" Jag överväger att börja med anti-depressiva igen. Jag undrar varför steget känns så svårt att ta, det har ju hjälpt mig förut. Det går inte att ha det så här, somliga morgnar orkar jag inte ens kravla mig upp ur sängen. En människa ska inte behöva ha det så. Jag vill leva fullt ut, inte begränsas av en depressiv logik.

För några månader sedan skrev jag att jag var glad för erfarenheten av att ha varit deprimerad, även om själva upplevelsen var hemsk. Det är sånt man skriver när man känner sig stark, när man har känslan av att ha övervunit alla kval. Nu ångrar jag att jag skrev så. Nu är jag inte glad alls.

Bilarna cirklar runt i rondellen utanför. Inne på caféet råder ett dämpat sorl.

Om jag börjar ta tabletterna nästa vecka får jag räkna med två-tre veckor innan det ger resultat. Kanske kan jag känna mig lite glad om en månad? Kanske kan jag till och med möta våren med ett leende, full av sprudlande energi och tillförsikt inför framtiden? Jag sätter mitt hopp till kemin, det är klart. Många människor motsätter sig tanken på att ta medicin för att må bra, med argumentet att det bara är att angripa symptomen och inte att komma till rätta med själva orsaken. Om det fanns en naturlig läkeprocess vore det väl bra, men den tar för lång tid tror jag. Man hinner ge upp många gånger om. Psykologsamtal och andra åtgärder är visserligen guld värda, men är kanske inte alltid tillräckliga. Jag tror det kan behövas något konkret, en katalysator. Nu har jag slutligen övertygat mig själv.

Det må vara ett lotteri och med risk för att dra en nitlott har jag bestämt mig för ett försök. Jag vill ta mig ur det här. Livet är för kort för att slösas bort på sjukdagar i sängen.

Jag dricker upp kaffet och tittar ut över staden. Det är mörkt ute. Men det är ändå mer ljus än mörker.