John Andersson tar en tur över Högdalen i flygmaskin med Torsten Renkvist (förklädd till Arne Axelsson) som pilot

________________________

En bra dag

I går var en bra dag. Jag vaknade tidigt och kände mig pigg och utvilad. Jag steg resolut upp ur sängen, bryggde kaffe och kokade gröt. Jag inmundigade mitt enkla morgonmål med vördnad, läste en intressant kulturartikel i tidningen och beundrade den vintriga och översnöade gården genom fönstret. Jag duschade och klädde mig för att sedan bege mig en halvtimmes färd söderut, där jag stämt möte med en intressant och fascinerande människa för en intervju. Vi genomförde intervjun under ett par timmars pratsam samvaro. Det blev mycket lyckat. Jag är nöjd. Det var en bra dag.

Stencirklar

________________________

En text som vill något

- Det mesta här i tillvaron är kemi, min vän.
- Javisst, men vad är kemi?


Det är skymning. Människorna rör sig i pulserande strömmar på gatan nedanför. Jag sitter på Kulturhuset i Stockholm och dricker kaffe. Jag har just skrapat en trisslott - ingen vinst. Jag tänker att "det är jävligt jobbigt just nu, men på något sätt måste det gå!" Jag överväger att börja med anti-depressiva igen. Jag undrar varför steget känns så svårt att ta, det har ju hjälpt mig förut. Det går inte att ha det så här, somliga morgnar orkar jag inte ens kravla mig upp ur sängen. En människa ska inte behöva ha det så. Jag vill leva fullt ut, inte begränsas av en depressiv logik.

För några månader sedan skrev jag att jag var glad för erfarenheten av att ha varit deprimerad, även om själva upplevelsen var hemsk. Det är sånt man skriver när man känner sig stark, när man har känslan av att ha övervunit alla kval. Nu ångrar jag att jag skrev så. Nu är jag inte glad alls.

Bilarna cirklar runt i rondellen utanför. Inne på caféet råder ett dämpat sorl.

Om jag börjar ta tabletterna nästa vecka får jag räkna med två-tre veckor innan det ger resultat. Kanske kan jag känna mig lite glad om en månad? Kanske kan jag till och med möta våren med ett leende, full av sprudlande energi och tillförsikt inför framtiden? Jag sätter mitt hopp till kemin, det är klart. Många människor motsätter sig tanken på att ta medicin för att må bra, med argumentet att det bara är att angripa symptomen och inte att komma till rätta med själva orsaken. Om det fanns en naturlig läkeprocess vore det väl bra, men den tar för lång tid tror jag. Man hinner ge upp många gånger om. Psykologsamtal och andra åtgärder är visserligen guld värda, men är kanske inte alltid tillräckliga. Jag tror det kan behövas något konkret, en katalysator. Nu har jag slutligen övertygat mig själv.

Det må vara ett lotteri och med risk för att dra en nitlott har jag bestämt mig för ett försök. Jag vill ta mig ur det här. Livet är för kort för att slösas bort på sjukdagar i sängen.

Jag dricker upp kaffet och tittar ut över staden. Det är mörkt ute. Men det är ändå mer ljus än mörker.

Kärnan

Djupt inne i mig finns något som rymmer allt det andra. Ur vilket allt har vuxit fram och blivit till. Djupast i mig finns min kärna. Det som återstår när allting annat skalats bort. Jag. Jag är. Kärnan. Navet. Den fasta punkt kring vilken allting kretsar.

Jag skriver några stilla rader

Det är vinter
Genom fönstret ser jag spår
som leder

Leder hem?
Jag orkar inte blicka längre fram
än jag kan sträcka handen
Orkar inte blicka bak
Ett översnöat landskap

Jag skriver nästan aldrig nu för tiden
Orden fäster ej, de saknar tyngd
Jag tecknar nästan aldrig heller
Inga ord, inga bilder
Och tankarna som trängs i huvudet
kunde jag mig klara utan

Mitt öde må beseglas
eller helt förändras
i samma stund som jag gör annorlunda
tar en annan väg
Blir mig själv på nytt