Jag har vistats ensam i isolerade rum. Övergiven. Utan hopp, utan förhoppningar, utan den minsta gnista. Jag vet hur det är när man inte vill vara någon annanstans än "någon annanstans". När man längtar bort från allt och allting. När ingenting längre betyder något. När döden känns som en möjlig befrielse. Som en sista utväg. Gudskelov överlevde jag. Jag lever. Jag är levande. Det gick att ta sig igenom depressionens nattsvarta mörker. Livet självt vände tillbaka, tog hand om mig och hjälpte mig att åter se möjligheterna.
Jag önskar ingen annan människa att uppleva det jag genomled, men jag önskar inte heller, hur smärtsamt det än var, att själv vara utan erfarenheten. För den har skänkt mig en ökad förståelse för vad det innebär att finnas till som människa i den här världen, och den har hjälpt mig att värdesätta det jag har. Livet är när allt kommer kring underbart, både i sina himmelska och sina jordiska aspekter – och trots de helvetiska! Och är därför, om inte i varje ögonblick, så i det långa loppet, alltid värt att leva.________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar