Jag står på balkongen. Höstvinden biter i huden. Jag har fått min andra punktering inom loppet av en vecka. Det är ett mödosamt arbete att hålla en svart oväxlad herrcykel i trim. Förra veckan blev jag tvungen att köpa ett helt nytt däck, det gamla var totalt nerslitet; det hade gått hål i det. Cykelhandlaren propsade på mig en ny slang också. Han trodde inte sina öron när jag sa att jag tänkte laga punkteringen på gammalt hederligt vis. "Det gör man om man står ute på en landsväg, möjligen." Han ville väl tjäna lite pengar kan jag tänka.
Nu har det i alla fall gått hål på min nya slang och den här gången ska jag laga det. Jag skruvar av hjulet, baxar av däcket och tar loss slangen. Jag pumpar upp slangen, men luften vill inte riktigt stanna kvar, måste vara ett stort hål. Jag går in i badrummet, fyller handfatet med vatten och håller ner slangen. Efter ett tag hittar jag ett ställe som det bubblar ut luft från. Jag tar ut slangen på balkongen och börjar rugga upp området runt hålet med lite sandpapper, stryker på vulkanlösning och tar fram en lagningslapp.
Att laga en punktering är en rätt trevlig sysselsättning, man skulle rent av kunna kalla det en kärlekshandling. Det beror förstås på hur mycket ömhet man vill tillmäta en relation till ett transportmedel. I mitt fall är det onekligen så att min cykel är långt mer än bara en cykel, den är nästan som en människa, en god vän, en förtrogen. Vi har färdats långt tillsammans och än är inte sagan slut, många mil återstår.
Jag trycker dit lagningslappen, stryker hårt med fingret över den så att den verkligen sluter tätt, drar försiktigt av skyddsplasten. Låter det torka och inspekterar under tiden min upp- och nedvända springare. Jag har en sådan där kilometerräknare med hastighetsmätare. Köpte den på min stora cykeltur sommaren 2004, då jag cyklade från Stockholm till Mora och tillbaka. 83,7 mil tillryggalade jag då och min kärlek var ett faktum. Kärleken till cyklandet, kärleken till den svenska landsbygden, kärleken till att tälta i skogen, kärleken till min svarta oväxlade herrcykel.
För några veckor sedan var sladden av, den som går från fästet, där själva datorn sitter, ned till mätaren som sitter på framgaffeln, som registrerar varje gång en magnet på en eker passerar förbi. Sladden var trasig och hur det hade gått till vet jag inte. Jag befarar sabotage, men tycker mig inte kunna komma på någon som skulle vilja visa mig en sådan illvilja, alltså återstår naturligt slitage ...? Hur som helst, här fick jag råda bot på ett till synes olösligt problem genom att lära mig något nytt; d.v.s. införskaffa en kabelskotång och en ansenlig mängd eltejp och låta mig ledas av intuitionen - det lyckades, mätaren fungerar igen!
Jag pumpar i luft i slangen än en gång, men trots att det är lagat så pyser det ut någonstans. Jag gör handfatsproceduren på nytt och hittar ett nytt hål strax bredvid det förra. Jag lagar det nya hålet på sedvanligt sätt och snart kan jag kränga på slang och däck på hjulet. Det krävs viss möda och rätt teknik för att vrida dit det sista av däcket, men med några rappa knyck är det på plats. Nu ska jag bara sätta tillbaka hjulet, placera det tillräckligt långt bak för att få kedjan ordentligt spänd och balansera det så att det hamnar rakt. Dra åt muttrarna med multinyckeln. Hårt.
Nu är den cykelfärdig igen. Jag ger mig ut på en provtur, cyklar runt lite i kvarteren där vi bor. Höstlöven ligger i drivor på marken. Det är gult och rött och orange. Himlen är grå. Min cykel glider fram genom detta förortens höstlandskap. Det ångar om utandningsluften. Jag rullar in på vår gård, parkerar på min vanliga plats längst ut vid cykelstället, låser fast cykeln med vajern och går in i värmen.
________________________
