När jag var liten bodde jag på Sjöfartsgatan 12 i Svartöstan i Luleå. Vi bodde två familjer på varsin våning i ett litet grått hus. Min bästa lekkamrat hette Elin, hon var en vecka äldre än jag och bodde på husets övervåning.
Jag trodde länge att gatan som vi bodde på hette Köttfärsgatan. Det var Elin som tog mig ur den villfarelsen. Till en början vägrade jag förstås att tro på henne, men de vuxna gav henne rätt. Jag tyckte mycket om spagetti och köttfärssås som barn, kanske spelade det in. En annan felhörning från min barndom var vindruvetorkare för vindrutetorkare. (Jag var även mycket förtjust i vindruvor.)
På gården intill höll det till ett gäng raggare med stora, tuffa, motivlackerade bilar. Jag vågade mig aldrig riktigt nära, men från betryggande avstånd kunde de beundras. För det mesta höll jag mig till husets omedelbara närhet, jag var inte särskilt benägen att ge mig ut på upptäcktsfärder. Jag sökte mig hellre inåt, till fantasins landskap. Allra helst lekte jag med små plastfigurer, jag hade hundratals. Mina lekar däremot kretsade kring äventyrliga resor och upptäcktsfärder. Jag tog alla husets rum i anspråk; mina hjältar kunde färdas över ett enormt hav i form av vardagsrumsmattan, genom en djungel av krukväxter, över ett stort berg av kuddar och sängöverkast osv.
Som jag minns det lekte jag ofta ensam. Jag tyckte också mycket om att rita, vilket ju i sig är en ganska ensam sysselsättning. Men även när jag var tillsammans med Elin brukade vi för det mesta sitta ner och rita, under djup koncentration och tystnad. Det hände att jag fick för mig att dekorera väggarna direkt med mina pennor. Jag tror inte det berodde på brist på papper, utan att det snarare var en naturlig utveckling på mitt konstnärskap. En önskan om att få gå upp i format och synas mer. Än i dag finns det kvar teckningar som jag har gjort på väggarna i husets källare.
Det är med ett visst mått av saknad jag försöker erinra mig min barndom. Det var på det hela taget en lycklig tid. Egentligen tänker jag ganska sällan på hur det var, men det bestående intrycket är just att det var lyckligt, att man hade allt man kunde önska sig. Till exempel minns jag hur det var att sitta i köket och vänta på att min mamma skulle göra färdigt mannagrynsgröten. Jag bläddrade kanske i en bok med bilder på djur i, samtidigt som skivan Vem ska trösta Knyttet? spelade i bakgrunden. Ute var det mörkt och ruggigt, hösten hade kommit. Inne i köket fanns bara värme; elementen, kökslampans sken, gröten på spisen, en kärleksfull moder. Barndomens ljus känns avlägset och fyller mig till viss del med saknad, men mest av allt med värme.
________________________
6 kommentarer:
Vilken fin skildring... Man ser klara bilder i huvudet och blir varm i hjärtat. Det med Köttfärsgatan fick mig att skratta högt :)
Har gjort ett djupdyk i Untrwassr - tittat på alla bilder och läst om fimernas tillkomst och så. Det var mycket mycket intressant. Många teman som jag känner igen och själv jobbar med på nåt vis. Underbara bilder. Jag känner mig inte riktigt klar med sidan än så det blir nog många återbesök :)
Tack för dina vänliga ord!
Hemsidan är tänkt att uppdateras oftare framöver, så det är nog värt att bokmärka ... ;-)
Den är redan bokmärkt :) Hoppas du har det bra i det tidiga höstvädret!
dina ord om barndomens landskap i hemmet limnar Carl Johan de Geer's txter i boken 'tre böcker i en' (Det sönderbombade ögat, Kyss mig dödligt och Solens sista strålar) utgiven av Filmkonst 1996. den är slutsåld såg jag, men om du hittar den i ett antikvariat eller så - tveka inte! du kommer att älska den.
som jag gör dina bilder på weben. fan så vackert!
den är märkt o jag återkommer.
...och limnar skall vara liknar.
Jag älskar gamla böcker, det är faktiskt ett av de teman som ingår i programförklaringen. Carl Johan De Geer är intressant både som konstnär och författare. Har läst en bok som heter nåt med Mandrake förut. Ska hålla ögonen öppna nästa gång jag befinner mig i ett antikvariat.
Skicka en kommentar