Stadsvandring

En strålande dag. Jag cyklade till Mariatorget och parkerade cykeln. Sedan gick jag och gick och gick och gick. Ett slags planlöst flanerande helt utan mål, med tankarna som enda sällskap. Inte en enda gång blev jag trött i fötterna, men jag stannade ändå till ibland för att sätta mig ner och insupa stadsbilden, vattnet, himlen. Betrakta de förbipasserande. Fragment av samtal genom vinden, på alla möjliga språk och dialekter. Det är en skön känsla att hitta överallt, att veta hur hela den här staden hänger ihop, att röra sig hemtamt i alla miljöer, att ha gått de här gatorna, de här stigarna förut. Att minnas tillbaka – andra årstider, andra människor, andra omständigheter; sinnesstämningar, tillstånd, tankar.

På Stortorget i Gamla stan blir jag stående bland idel turister och lyssnar på en blåsorkester. I en gränd ser jag en mycket illa medfaren cykel. Jag tycker att den är ganska vacker, samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att se den i detta skick. Som tur var finns det cykelreparatörer.

Nere vid Kornhamnstorg slår jag mig ner vid en uteservering med en kall öl. Jag förlorar tidskänslan, försvinner i tankar. Återvänder som efter en dröm, konstaterar att klockan är nio. Jag cyklar hem. Det är fortfarande ljust ute.


________________________

A rocket house departure

Till Anna
________________________

En ny hamn i sikte

Tidigare än vi kunnat ana har vi redan siktat land – en hamn, ett hem, knappt fyra sjömil bort. Skutan lastas ännu, än har vi inte gett oss av. Men hamnen väntar, trygg och säker – och äventyret väntar likaså.
________________________

Ett vardagsrum

... någon gång, någonstans i Sverige
________________________

Måne över staden

Fullmåne fotograferad från Liljeholmsbron, den 2 juni kl. 1:08 .
________________________

Ett långsamt farväl

Jag håller dig i mina armar. Du är så liten, väger nästan ingenting. Du sover, andas tungt.
Med nattens mörka skynke svept runtom oss
bär jag dig – till vägens ände. Stjärnors ljus i nattens djupa fäll, som ögon vakande, betraktar oss. Där vandrar vi, och du:
Du ger ifrån dig nåt: ett litet, litet ljud – du drömmer.

Jag sträcker ut min hand; och spretar – (mina fingrar) – sträcker ut, försöker nå. Dina fingertoppar är så nära, nästan nuddar dem med mina. Du ler, från andra sidan trädet. Vinden blåser genom kronan, susar mellan löven, skuggors spel på marken. Tystnad. Ljud. Ditt skratt i vinden.

Regn mot fönsterrutan. Dina ögon gråter. Jag, en bit ifrån, tittar upp. En klocka tickar. Varför vet jag aldrig vad, hur, att –
säga när du gråter?
Regnet smattrar, klockan tickar – mot fönstret.

Jag betraktar din fot, där vi ligger i gräset.
Din fot, så späd och vacker, dina smala tår.
Du och jag, och allt det gröna, allt det blå – och tårar,
torkar
liksom gräset blir till hö.

Så står vi där vid vägen under tystnad, och väger våra skäl –
till avsked, till att skiljas.

Till sist tar vi farväl.
________________________

Fågel på väg ut ur bilden

________________________

Porträtt av konstnären

Konstverket gjordes av Quinten Moody i februari 2006
och är utfört med kolkrita på papper
________________________

Varthän resan går återstår att se

Vår resa är så här långt gånget till stora delar uttänkt och planerad, men ännu inte påbörjad. Än pågår arbetet att lasta skutan full med minnen, ägodelar, inventarier och möblemang; med artefakter, skatter, verktyg, tyger, kryddor och persedlar; med konst, kartonger, och så speglar utav allehanda slag; en och annan ordbok, ett och annat fordon (dock ej med fler än tvenne hjul).

En kortlek tar vi också med, för tidsfördriv är dygd – och alls ej någon synd! På havet är det oftast lugnt, men lugnet har en egenskap: att övergå till tråkighet. Och tråkigheten, den kan lätt bli outhärdligt lång.

För övrigt ska vi fylla våra lastutrymmen med förhoppningar, förbättringar, förslag på nya föreställningar (förmodat avsevärt mer positiva än de gamla, uttjänta och slitna). I fall av plötslig sjukdom – ett förråd av medicin: aspirin och treo, bricanyl och koffein (förvisso snarare ett stimulantia (och alltså ingen medicin) men gott – oh ja, och beskt – det kan väl diskuteras). Sjösjukepiller, ja förstås, naturligtvis. (Vi räknar kallt med höga vågor.) Plåster och förband, likaså en självklarhet (om nu tummen blöder...)
Ingen döder här – på vår resa över oceanen!

Sjörapporten bådar gott: "...måttlig bris sydsydväst och nordnordost, och andra väderstreck [sträck på er meterologer som levererar sakliga och tillitsfulla monologer, om väder, vind och vågskvalp: ni förtjänar ovationer], kalla vindar över Bottenhavet, smärre kuling över Stora Bält..."

Datum för vår avfärd är ännu ej bestämt, men senast sista juni glider Gryningsbåten, någon gång i gryningen, ut över mörka vatten med vita segel och lojal besättning – en resa bort från hamnens trygghet. Och tryggare kan ingen vara, än den som seglar med en vind, en bundsförvant, som lovat att man kommer fram och slutligen kan lägga an, i en hamn – som vad det tycks och verkar – är en hamn, långt tryggare och säkrare än någon annan hamn.


En resa är ett äventyr.
________________________

Ett stundande uppbrott

Gryningsbåten står med hissade segel, rustad att lämna den trygga hamnen. Vår färd är tänkt att gå ut över det stora havet, men vårt mål är ännu okänt. En resa är ett äventyr. Resan börjar inom kort.

Vi avvaktar sjörapporten och återkommer senast nästa onsdag.
________________________

Dags att ta fram cykeln igen

Det är vår. Hög tid att släpa ut cykeln ur källaren. Punktering på bakdäcket och fälgbandet av. Ja, ja, reparerat cyklar har man ju gjort förr. En halvtimmes slit, sedan är det klart. Jag passar på att smörja kedjan också. Nu kan jag åter glida fram längs Stockholms gator. Jag tar en provtur i kvällsmörkret. Frihetskänslan, den känner jag igen. Hur långt är det till Häcklefjäll?
________________________

En dikt om att städa

Du städar, du skrubbar
Du putsar, du fejar
Du skurar och dammar
Du bonar och gnor

Ett skinande, glänsande, blänkande rent
Hem har du fått

Nu kan du slå dig till ro
Och låta det börja gro
Igen igen



________________________

Att röja upp

Jag ser klarare nu. Tomma ytor skapar möjligheter. Inre frid och andningspauser.
Återstår en tunn, svagt vit hinna på mitt vardagsrumsfönster. Sedan ser jag horisonten.

Fjäderkänslan

En plötslig lättnad. Gravitationen ter sig som en bisak. 2,3 millimeter mellan mina fotsulor och marken. Ett oerhört avstånd, en oerhörd känsla.
Jag går på luft!

Snöflingor

Det faller snöflingor över Årsta. Vackert virvlande med vinden, uppåt och nedåt om vartannat. Svävande som små tefat, utomjordiska iskristaller utslagna på hög höjd, fallandes ner över planeten.

Jag har råkat ut för datamaskinshaveri, hårddiskkrasch var ordet. Ett års lagrade digitalkamerabilder upplösta i tomma intet, skingrade i intighetens eter, försvunna för evigt. Den hårda vägen har jag tvingats lära mig den sanna innebörden av det lilla ordet backup. Så himla enkelt egentligen, men man måste tydligen råka ut för det först innan insikten infinner sig.

Mitt ytprojekt fortgår i stillhet, i tystnad nästan. Varje dag läggs nya streck till. Jag upphöjer långsamheten till mitt ideal och följer det slaviskt. Bra saker tar tid.


________________________

Yta (bortom ytan)

Mitt "evighetsprojekt" har tagit fart igen. Jag börjar nästan skönja slutet nu, när jag märker att jag kommit en bit på väg. Det känns lite vemodigt att tänka på att något måste ta slut, men samtidigt vet jag att bilden fortsätter – bortom papperet, bortom ytan.






________________________

Vad jag åstadkommit under min frånvaro

Ett embryo, ett utkast, en utgångspunkt – till någon form av brädspel. Återkommer snart med fler ord.
________________________

Rivningskåk i Midsommarkransen

________________________

Äntligen!

Det är höst. Jag vädrar ny luft. Semestern är över. Nya sammanhang, nya människor, nya projekt. Jag ska ge mig på vågstycket att försöka skriva en bok. För säkerhets skull har jag några sidoprojekt att falla tillbaka på om det skulle börja kärva. Till exempel mitt nya Work in progress.

Mitt största och främst prioriterade projekt just nu är att få tag i ett jobb. Vilket som helst känns det som. Bara det är schysst betalt. Jag bor i Årsta i Stockholm och kan tänka mig att jobba med i stort sett vad som helst. Tveka inte att kontakta mig.

En annan glad nyhet är att min cykel fungerar igen. Den kollapsade inte ens tillnärmelsevis halvvägs till Nynäshamn (där Gotlandsbåtarna avgår ifrån), när jag i början av augusti hade ambitionen att cykla runt på Gotland. Nu är jag ju inte den som ger tappt i första andetaget utan ombokade helt enkelt biljetten och åkte dagen därpå. Med min tågluffarryggsäck med en massa sköna böcker i. Sedan hyrde jag en cykel i Visby och trampade till vandrarhemmet i Stenkumla (13 km söderut). Det var alls inte en dum semester nu när jag tänker på det. Jag satt bland annat vid en strand och tecknade fåglar på klippor. Gjorde en närstudie av en sten, som för övrigt var det som inspirerade mig till att påbörja det ovan nämnda Work in progress. Förhoppningsvis är verket färdigt till min utställning på Galleri Burgården i Gävle i december.

Sammanfattningsvis är det för tillfället en mycket behaglig tillvaro.
Jag avslutar med några rader av Gunnar Ekelöf:

Om hösten
eller om våren –
Vad gör det?
Havet andas lika tungt
Havet är lika blankt efteråt
Katastroferna glöms lika fort
efteråt och hädanefter.

________________________

Kära bloggbesökare

Roligt att du hittade hit! Jag ska ta semester från bloggen ett tag och kommer därför inte att uppdatera närmaste tiden. Om det är första gången du besöker den här bloggen rekommenderar jag dig att börja med att läsa följande inlägg:

Sjöfartsgatan 12 - om min barndom
Kejsarens nya skrivbordslåda - någon form av programförklaring
En vandring bland molnen - om att betrakta
I en stuga - om en magisk plats
Jag minns, alltså var jag - en essä om minnesfunktionerna
Sniglar - en naturbeskrivning
Snötäckta landskap - om att resa
Cykeltur - om min passion
________________________