Jag ser klarare nu. Tomma ytor skapar möjligheter. Inre frid och andningspauser. Återstår en tunn, svagt vit hinna på mitt vardagsrumsfönster. Sedan ser jag horisonten.
En plötslig lättnad. Gravitationen ter sig som en bisak. 2,3 millimeter mellan mina fotsulor och marken. Ett oerhört avstånd, en oerhörd känsla. Jag går på luft!